Det är något fascinerande med Åtvidaberg och dess stora stolthet ÅFF. Inte bara det kompakta, ovillkorade och hjärtliga stödet på hemmaplan i Östergötland imponerar. Jag tycker att det är minst lika häftigt med de fans som uppenbart finns i varenda hörn av Sverige. ÅFF har gjort avtryck och gör skillnad för människor i hela riket, det tror jag de känner, både spelare och ledare. Visst finns ÅFF-andan hemvävd på orten, men den har också gått på export. Ungefär som den irländska pubkulturen som spridits i världen. Finns det ett genuint hjärta bakom så lockar och sätter det sig.

Jag åkte de 35 milen till det nordliga Skåne på lördagen och jag var långt ifrån ensam att ha ett extra öga på ÅFF. Styrelsen hade bilat ned, klacken från "Bruket" kom sent i buss, och där var även fler långväga blåvita gäster som åkt på egen hand.

Mats Karlsson från Eslöv är skåning sedan 50 år, men uppvuxen i Överum där han var skolkamrat med gamle ÅFF-backen Kalle Engqvist. ÅFF har han aldrig övergett eller slutat följa. "Inför sommaren såg det mörkt ut, men hösten har varit bra", sade Mats.

Artikelbild

Christer Engström bor i Stockholm och är uppvuxen i Linköping. Men sommarstället utanför Åtvid och barndomslaget ÅFF har han kvar. "I maj såg det hopplöst ut, dystert. Men jag fick en ingivelse när vi vann hemma i juli. Laget spelade ihop sig, Fimpen ingav trygghet, och laget började tro på sig själv när segrarna började komma", beskrev Engström på läktaren i Kristianstad.

Jag skulle kunna räkna upp fler fans, alla med sin ÅFF-historia och med sin egen berg- och dalbaneresa i ettan i år.

Det tvivlades på ÅFF i alla läger, även hos de egna, men laget klarade ut svårigheterna och hängde kvar. Det är bara att säga grattis och det är lätt att mena det extra mycket med allt hjärta som finns och frodas kring klubben.