LÄS MER: Klubbens svar: "Det är en billig idrott"

LÄS MER: Ingen försäljning i de här stora klubbarna

LÄS MER: ÖIF-chefen: "En komplex fråga"

Diskussionen bland de vuxna har gått varm under barnens träningar i ett av RP:s många ungdomslag.

Missnöjet grundar sig främst i de säljaktiviteter som är obligatoriska och de krav som ställs på föräldrarna att dra in pengar. Det aktuella ungdomslaget får in ­cirka 120 000 kronor via försäljning på ett år och föräldrarna undrar var pengarna går. Vad är det som kostar så mycket i föreningen?

– Svaret från RP på allt är att ”ni får så mycket tillbaka”. Jag vet inte, det är mycket vi bekostar själva. Vi upplever inte att vi får mer tillbaka här än i andra klubbar.

Varje spelare i ungdomslaget ska två gånger per år sälja minst tio toabalar (varje bale innehåller drygt 24 toarullar) och en gång per år sälja fyra exemplar av den så kallade restaurangchansen. När ytterligare ett par säljaktiviteter lades till strax före jul var det många som fick nog.

– Har man dessutom flera barn i andra föreningar blir det otroligt mycket. Man känner sig tjatig och får köpa av andra föräldrar för att lindra samvetet. Marknaden är mättad, föräldrar byter pengar med varandra. Mormor kan liksom inte köpa allt. Ofta slutar det med att föräldrarna får köpa det mesta själva.

I RP betalar spelarna i det aktuella ungdomslaget en medlems- och träningsavgift på 2 400 kronor om året, därutöver har det laget nu säljkrav på sammanlagt cirka 11 000 kronor per spelare och år. Allt måste säljas och det finns ingen möjlighet att ”köpa sig fri”.

– Redan före första träningen med RP kom ett mejl från föreningen om hur mycket vi förväntades sälja. Okej, välkommen till klubben liksom... Vi reagerade snabbt på att det var ­mycket försäljningsaktiviteter, men det var efter julen 2017 när vi skulle sälja en ny omgång toabalar och nästan alla hade kvar sina gamla i garagen som många reagerade.

Föräldrarna efterfrågar också andra typer av aktiviteter som kan generera pengar.

– Allt är riktat till föräldrarna. När jag var ung och tränade gjorde man något med laget, för sammanhållningen. Vi sålde bingolotter tillsammans och inventerade lager på Ica, det var roliga saker som stärkte laget. Det här bygger bara på att föräldrarna ska göra allting.

I medlems- och träningsavgiften för det aktuella laget ingår förutom tillgång till träningsytor exemplvis även utbildning för tränarna samt diverse kostnader till förbundet och för RP:s kansli. Spelarna får en overall och matchställ, plus att RP står för resan till en träningshelg i Katrineholm. Däremot får laget exempelvis själva ­finansiera domare till matcherna (kostar cirka 2 500 kronor per säsong) och egna ­bollar att ­träna med.

Under en match är flera föräldrar i laget och deras föräldrar engagerade i att tillhandahålla kiosken, sitta i sekretariatet och vara matchvärdar.

– Allt det där tycker jag är helt okej. Det är all försäljning som jag vänder mig emot, säger en av föräldrarna.

Föräldrarna menar att RP gjort handbollen till en sport bara för vissa och föreningen tänker inte alls på inkludering.

– Det krävs att det är två föräldrar som kan gå in ekonomiskt och med engagemang. Annars blir det tufft.

Samtidigt minskar antalet utövare och i Linköping har flera klubbar tvingats lägga ner eller kraftigt dra ner på verksamheten. Den klassiska skolhandbollen upphörde för ett antal år sedan.

– Förr ville alla spela handboll. Nu har det kommit andra sporter, det känns som om RP lever kvar lite i det gamla och tar för givet att det alltid ska finnas killar och tjejer som vill spela.

En av föräldrarna avslutar:

– Så länge min son tycker det är kul kommer han få spela. Den dagen han säger att ”jag vill nog inte spela mer”, kommer jag inte uppmuntra till en fortsättning. Så är det tyvärr.