Emma Johansson var först att skadas 13 oktober 2018.
Sen Elin Sjöbrink 13 augusti 2019.
Tre månader senare, den 23 november, var det Nathalie Barhankos tur.
Och så Anna Malmström den 11 december.
Alla med svåra korsbandskador.
Tillfälligheter och otur eller brister i träning och matchande? Det är en fråga som givetvis dyker upp.
– Helt klart otur och bara en slump, säger Nathalie Barhanko tvärsäkert. Det är inget fel på vår träning utan vi har väldigt bra koll på hur vi ska förebygga skador. Men är oturen framme så är det inte så mycket man kan göra.
Nathalie Barhanko kan det här med knäskador. Hon har tidigare skadat korsband i sitt vänstra knä och opererats för meniskskador vid två tillfällen.
Nu var oturen framme under en hemmamatch, men nu i det högra knäet.
– Jag trodde faktiskt inte att det var så illa när jag skadade mig, jag trodde det bara var menisken för det var samma känsla som när jag skadade det vänstra. Men magnetkameraundersökningen visade att det var värre än så.
Efter operationen för några veckor sen väntar en lång rehabilitering.
Igen.
– Om jag ska lägga av? Nä, aldrig. Man vill ju inte sluta på det här sättet, säger hon och pillar på sitt stora knäskydd. Handboll är en stor del av mitt liv och jag är inte färdig ännu. Samtidigt känner jag att det är bra att ha ett mål för min rehab, det blir lättare att fullfölja den då.
Emma Johansson skadade sig också under en match och har fått bakslag på sin rehab efter skadan.
– Jag fick inflammation i knät då en skruv satt lite fel, så jag fick göra en operation till.
Elin Sjöbrink var skada nummer tre.
– Det hände på min 23-årsdag den 13 augusti i fjol. Det var första träningsmatchen i höstas, jag skulle göra en sidledsförflyttning och det bara vek sig.
Anna Malmström blev den fjärde i laget att skada sig, bara två veckor efter Nathalie Barhankos skada.
– Vi skulle köra en kontringsövning på en träning och när jag skulle riktningsändra så gick knät inåt och vreds. Jag både kände och hörde att korsbandet gick av.
Vad tänkte du då?
– Det var bara tio dagar efter att Nathalie skadade sig och jag hade pratat mycket med henne under den tiden, hur hon upplevde när hennes korsband gick sönder. Och precis samma känsla fick jag där på golvet, så jag förstod direkt att det var illa.
Hur kan man förklara att det blivit så här många skador på kort tid?
– Bara tillfälligheter, säger Elin Sjöbrink. Jag tror att man kan göra träningen och knäkontrollen hur bra som helst, men när oturen är framme så går det inte att förhindra. Jag har hört att man brukar räkna med en till två långtidsskador per lag och säsong i handboll på den nivå vi spelar. Nu fick vi dubbelt upp, men det är bara otur.
Emma Johansson:
– När vi gymmar så är vi noga med knäkontrollen i alla övningar, att se till att inte göra fel utan ha rätt position i övningarna. På match är det ju inte möjligt på samma sätt, då allt sker så snabbt.
Nathalie Barhanko har ytterligare en förklaring:
– Det finns vetenskapliga studier som säger att om tjejer som skadar sig samtidigt har mens så är risken större att korsbandet ryker. Och just morgonen när jag skadade mig så fick jag det, och tänkte för mig själv inför matchen att "idag kommer mitt korsband i det skadade knäet att ryka". Men så gick det sönder i det friska istället.
Elin Sjöbrink:
– Jag har också hört att det finns genetiska förklaringar, och i mitt fall har både min mamma, min syster och min kusin dragit korsband. Så det hade nog hänt mig förr eller senare.
Eftersom knäskador ändå verkar vara ganska vanligt i handboll, har ni den kunskap och de verktyg som ni behöver för att i möjligaste mån undvika det?
– Det tycker jag, säger Nathalie Barhanko. Det är otroligt viktigt att börja med övningar i knäkontroll långt ner i åldrarna för att få rätt uppbyggnad från början. När vi kör fadderverksamhet i ungdomslagen så kör vi alltid såna övningar. Och i seniorlagen har vi bra stöttning i form av medicinska team med fystränare och fysioterapeuter som hjälper oss.
Emma Johansson:
– Jag minns träningen innan jag skadade mitt knä så hade vi kört specifik träning för knäkontroll, med olika övningar för att stärka musklerna runt våra knän. Och uppvärmningen innan matchen kändes så bra, ändå så hände det. Så det går att förebygga för att minska risken att det händer, men när det väl smäller så går det inte att förhindra.
De fyra tjejerna har hittat stöttning i varandra, på den långa vägen att komma tillbaka till sin idrott igen.
– Vi har bland annat skapat en grupp på instragram som vi kallar "korsband, kör bara kör" och där vi delar hur rehabträningen går, säger Anna Malmström. Sen pratar vi ju mycket med varandra och träffas både på gymmet och här på träningarna. Så jag tycker att det har varit väldigt viktigt och ett stort stöd.
Elin Sjöbrink:
– Dessutom har vi Mika (Thorsson) i laget som är fysioterapeut och jobbar med korsbandsskador på sjukhuset. Hon är också en väldigt stor hjälp och trygghet att ha nära för att kunna svara på frågor.
Ingen av tjejerna säger att de haft en endaste tanke på att sluta med handboll efter sina svåra skador. Alla är fast beslutna att komma tillbaka, vid olika tillfällen under nästa säsong.
Det blir nästan som fyra nyförvärv.
– Det har varit jobbigt för laget att så många försvunnit, vi är ju alla niometersspelare också, säger Anna Malmström. Men vi har försökt vara här och stötta så mycket vi kunnat och tjejerna har gjort det fantastiskt bra.