I helgen är det premiär för RP:s fjärde raka säsong i näst högsta serien. Mika kommer till oss från ett möte med laget efter tisdagens träning.
– Vi har satt målsättningen för den här säsongen.
Och hur låter den?
– Det viktigaste för oss är att utveckla både det individuella och kollektiva spelet.
Det var diffust?
– Jo, men vi gillar det. Eller våra tränare gillar det, säger Mika och skrattar. Men om man ska vara lite mer konkret, vilket jag vet att ni tycker om, så är det att hålla oss kvar i allsvenskan. Det är ganska många nya och unga spelare i laget så det gäller för oss att få ihop gänget och utveckla de unga spelarna som kommer underifrån.
Hur många är ni kvar sen laget gick upp i allsvenskan?
– Vi är fem tror jag. Sofia Sandell, Paulina Blick, Nathalie Barhanko, Karin Andersson och jag. Jag tror i alla fall inte att jag glömt någon.
Så om du får jämföra den här säsongens trupp med de tidigare vad säger du då?
– Jag tycker nog att vi är mer underdogs nu. Vi har ett betydligt yngre lag den här säsongen. Jag är äldst och jag är ändå bara 23.
Hanna Cleve, som förra säsongen spelade i Kristianstad, fanns med på träningen. Kommer hon tillbaka?
– Jag vet faktiskt inte hur läget är där. Men givetvis vore det bra för oss om det blir så, det skulle vara ett jättebra tillskott med rutin från elitserien.
Vi måste reda ut det direkt, efternamnet Thorsson klingar ju bekant här i RP och Linköping?
– Ja, jo, Pierre är min pappa, så är det.
Såg du honom spela när han var som bäst?
– Nja, jag var bara sju år när han la av i landslaget så jag har bara vaga minnen från hans karriär.
Men det var ändå han som fick dig att börja med handboll?
– Vi kommer från en handbollssläkt, så på sätt och vis är man ju uppvuxen på en handbollsplan så det föll sig naturligt att det blev så. Jag har en lillasyster, Moa, som är med och tränar här i RP. Hon har nyss flyttat hit med jobbet och vi får väl se hur det blir för hennes del. Vi har faktiskt aldrig spelat ihop, så visst vore det kul.
Din förra säsong var lite haltande, berätta?
– Jag fick inget kontrakt inför säsongen, vi var ganska många mittsexor i början och jag behövde veta eftersom jag skulle söka praktikplats på min utbildning till fysioterapeut. När jag inte fick besked om kontrakt hamnade jag i Örebro under sex veckor på min praktik och tränade med Lindesberg istället. Sen blev det lite skador och folk som blev med barn och då fick jag hoppa in andra halvan av säsongen. Men då blev det bara försvarsspel.
Bara försvarsspel, hur kul är det?
– Jag älskar försvarsspel, det är det bästa jag vet. Det är där man riktigt kan fajtas och kämpa och det gillar jag. Jag är inte rädd för att få eller ge stryk, det gör inte mig något om det gör ont. Jag vill bara stoppa deras spelare och det är nog min största styrka.
Vad är annars tjusningen med handboll, som du ser det?
– Det är en fysisk sport där det händer saker hela tiden. Man hinner inte tröttna på det, som man kan göra med fotboll exempelvis där det kan gå en halvtimme utan att det händer något.
Din egen målsättning med handbollen, vad är den? Du är ju bara 23 år.
– Jag vet inte. Jag tar en säsong i taget och får se vart livet tar mig. Visst strävar man alltid efter att bli bättre, men samtidigt är kanske inte handbollen det viktigaste i livet just nu. Jag är klar med min utbildning i juni och ska ut på arbetsmarknaden. Vi får se hur det blir, men visst skulle det vara kul att få chansen att spela med de allra bästa.