– Så fullsatt som det var då tror jag inte att det har varit i sporthallen sedan dess, säger Olsson.
Vad var speciellt med det här Saablaget?
– Vi hade ett lag med många spelare härifrån, som spelat länge ihop och var samspelta. Sen kunde vi krydda det med ett par ess utifrån och ta hjälp av universitetet där några nyförvärv kunde studera. Tobbe Adalsteinsson från Island kunde springa igenom en vägg och jag tror att Leslaw Dzuiba är en av de bästa utländska spelarna som varit i Sverige.
Jan-Lennart Olsson var en av de så kallade kulturbärarna som varje lag behöver, en sån hemvävd kraft som följer sitt lag och sin klubb i både framgång och motgång.
Olsson, nu 55 år, växte upp i Linköping, utbildade sig i Linköping och har alltid bott och jobbat i Linköping.
Handbollsklubbarna han spelat för är i tur och ordning RP, Saab och Linköpings Lejon. Sedan blev han veteranspelare och ungdomstränare i RP, så cirkeln slöts. Det var bara något år som herrtränare i grannbyn Mantorp som han testade lyckan "utsocknes".
Varje Bustersaga behöver en egenfostrad lagspelare, så som den 2.02 långe försvarsspecialisten/kantspelaren Olsson var.
– Nån gång ringde det en klubb från Tyskland, men det var aldrig nära en flytt, säger han efter karriären.
Jan-Lennart Olsson spelade såväl tennis, bordtennis som fotboll när han växte upp i Berga. Handbollen började han med hos RP:s knatteverksamhet i Ånestadhallen och det var handbollen han valde att satsa på i 15-16-årsåldern.
1981 gick han till Saab och spelade där fram till 1997, det som hette Linköpings Lejon på slutet.
Varför försvann Saab?
– Det fanns inga pengar längre och då kunde vi inte fortsätta plocka in folk.
Något du själv ångrar från handbollen?
– Ja, att jag gjorde comeback inför ett kval. Vi hängde kvar då med Lejonen, men året efter, när jag lagt av för gott, tog laget bara tre poäng och åkte ur. Det hade nog varit bättre att spela i en lägre serie den säsongen, och inte gått upp.
Annars är det såklart slutspelsframgångarna som Olsson minns bäst från de tio åren i elitserien. Saab spelade två SM-semifinaler, och så finalen då 1990 när Linköpingslaget otippat slog Redbergslid, med Magnus Wislander, i semin. Saab vann första SM-finalen borta mot Drott, men sedan vände Drott till seger med 3–1 i matcher. Efter två publikfester i Linköping.
– Tyvärr fick vi Dzuiba, Adalsteinsson och Pierre Thorsson, våra tre på nio meter, skadade efter första matchen. Då blev det svårt.
Jan-Lennart Olsson säger att han älskade att spela under publiktryck och i fullsatta hallar. Inte bara hemma utan även i handbollsmetropoler som Eskilstuna, Halmstad och Kristianstad.
– Det kunde vara världens liv, med publiken nära. Domarna tillät mer på alla sätt, och det gick att slänga käft. Resorna kommer man ihåg också, när man åkte tillsammans i buss och när vi spelade Europacupen utomlands.
Men även handbollsfebern mattades av, precis som Linköpings baskethausse. Inget varar för evigt.
– Jag tror man kunnat se det med LHC också. Det var stort när laget gick upp och när det spelats finaler. Men det blir alltid vardag av allting, även i högsta serien. Då kan publiken svika. Vi hade ju inte alltid fullsatt.
Någon kontakt med laget idag?
– Ja, vi är några som träffas ibland. Håkan Aronsson, Per Claudius och Tobba Larsson. Jag spelar golf med Aronsson och Jörgen Sjöö. I somras var jag och besökte Pierre Thorsson i Rödeby.
Jan-Lennart Olsson brukar gå på RP:s matcher, RP som har en bit kvar till elitnivå.
– Det är jättesvårt att bygga nåt nu, det krävs mer pengar, säger Saablegendaren.