Maken till handbollsfest har jag aldrig upplevt och maken till publikfest har jag inte upplevt sedan i Vancouver i februari, då OS-final i hockey Kanada-USA.
EM-semifinal var stort för Sverige, EM-final i morgon är enormt.
Linnea Torstensons slutminuter, när hon gjorde tre av de fyra sista svenska målen och passade till det fjärde, gav mig ståpäls, likaså segerjublet efter slutsignalen, när Septembers "Mikrofonkåt" dundrade ur högtalarna samtidigt som svenskorna hoppade och skrek som bara de kan.
Idrottslycka är fantastisk. Så omedelbar.
Timmen efter matchslutet, just innan Danmark-Norge började, kom Linnea Torstenson och Matilda Boson, de gamla rumspolarna från Ålborgtiden, nyduschade upp på läktaren för kramkalas med bland andra Matildas föräldrar, Barbro och Tony.
Sådana stunder, glädje mellan barn och föräldrar, ger om inte ståpäls så i alla fall ett hjärta som bultar snabbare. Det var vackert.
Jag hälsade på föräldrarna Boson i pausen av svenska matchen, knäppte en bild, fick höra av mamma Barbro att vi tydligen bott grannar i Malmslätt och förstod var Matilda fått sin spontanitet ifrån.
I matchen kom Matilda bort, i alla fall offensivt, och fick dela matchen med Jessica Helleberg. Men tro inte att Linköpingstjejen brydde sig om det.
- Jag har så mycket andra uppgifter i det här laget, som att hålla uppe geisten hos alla hela tiden.
För den uppgiften kan inte finnas en lämpligare tjej i världen.
För finns det någon som kan ladda det här svenska laget, som i slutet av semifinalen såg rejält tröttkört ut men ändå kämpade bragdartat, så är det 29-åringen från östgötaslätten.
Efterfesten då? Ja, trycket var som sagt sagolikt, framför allt i första halvlek, men målprotokollet var totalt odramatiskt. 29-19 var norsk propaganda som borde skrämt svenskorna rejält.
Nu tror jag inte svenskorna fungerar så.
Jag tror Sverige förlorar finalen i morgon, men inte för att de är rädda, utan för att Norge är bättre, piggare och något mindre nöjda.
Men, som jag skrev inför semifinalen, jag hoppas jag fel.