Ishockey, det är en lagsport med puck och klubba på is. Det är skridskor, suspensoar, ben-, armbågs- och axel-skydd, och stora vadderade handskar. Men huvudsaken heter hjälm.

Hjälm, en självklarhet i dag, men nästan okänt för 50 år sedan.

-- Då spelade man barhuvad, eller möjligen iklädd mössa. Men hockeyn var snällare då, säger Nisse Nilsson, VM-hjälte 1962 i Colorado.

När Nisse var pojke i Värmland på 40-talet fanns inga hjälmar.

-- Inte tänkte vi på det. Det gick bra att spela barhuvad, säger Nisse Nilsson, 69 år och en av svensk ishockeys stora genom tiderna.

Fem varma korvar

När han tänker tillbaka på hur det var förr säger han att det inte går att jämföra med dagens spel.

-- Det var en annan sport då. Mycket snällare. Och inte gick det så fort, heller.

Han minns när alla spelarna i högsta serien i Sverige, division 1, spelade utan huvudskydd. Även småpojkar spelade utan.

-- Vi var barhuvade eller hade toppluva. Sen kom cykelhjälmarna, fem varma korvar på skallen, säger han och skrattar vid minnet.

Det var en sådan som den första stora ryska storspelaren, Vselovod Bobrov spelade i.

Men Nisse och många med honom tyckte inte riktigt om nymodigheten.

-- Nej, man tyckte liksom att det var lite obehagligt att ha någonting på skallen.

Men hjälmen hade kommit för att stanna. Utvecklingen gick inte att hejda. Nya hjälmar såg dagens ljus.

-- Korkplattor både fram och bak på skallen, säger Nisse.

Många om budet

I slutet av 50-talet hade Sven Tumba, som hette Johansson i efternamn på den tiden, varit med att lansera Spapshjälmen. Hjälmen var en otrolig förbättring av de tidigare korkplattorna och såg både tuffare och modernare ut.

Tillverkare var Bröderna Sandströms skidfabrik AB i Stockholm: Spela med insidan -- ha Spaps på utsidan, sa annonserna och snart varje pojke, det var bara pojkar som spelade hockey då, fick en spapshjälm i jul-klapp.

Nisse Nilsson kom att vara med i en annan satsning.

-- Företaget Jofa ville på hösten 1959 att jag skulle hjälpa till i lanseringen av en ny hjälm.

Det ville han och fick jobb som konstruktör 1962. Dubbel-Nisse VM-hjälm blev en storsäljare för Jofa.

-- Till skillnad mot Spapshjälmen var den heltäckande. Spaps var ju öppen mitt uppe på huvudet, berättar Nisse Nilsson.

Det var inte enbart dessa två företag och hjälmar som konkurrerade om marknaden. Där fanns till exempel A-hjälmen från C Andersson & Co sport -artiklar i Sunne, med Strömsbros och landslagets Per-Olof Härdin som reklamstjärna, ABC-hjälmen från Kungälv med Uffe Sterner, Sura-Pelle och Lasse Lundwall, där fanns Gillberg & Co:s (Stockholm) hjälm med Djurgårdsbacken Ove Malmberg, och där fanns EMG-hjälmen från AB Elof Malmberg i Gävle, med Djurgårds- och landslagskaptenen Lasse Björn som reklampelare.

-- Det var nästan ett hjälmkrig då, erinrar sig Nisse.

Huvudräddningar

Från och med säsongen 1962 blev det obligatoriskt med hjälm i svenskt seriespel. Hjälmtvånget hade börjat på ungdomsnivå och fortplantades snabbt till att även gälla högsta serien. I dag går det inte att tänka sig att spelarna skulle fara omkring utan hjälm. De får inte ens enligt gällande regler spela utan hjälm. Gör de det blir de utvisade.

Inte heller går det att föreställa sig målvakterna stå utan huvudskydd och mota projektiler som kommer farande i 160 kilometer i timmen.

Men förr stod målvakterna utan hjälm. Historiskt kunniga hockeyläsare vet till exempel att såväl Thord Flodqvist, 1957 i Moskva, som Leif Honken Holmqvist i slutet av 60-talet räddade puckar med huvudet eller ansiktet. Internationellt behövde svenska spelare inte ha hjälm förrän på 70-talet. I dag använder alla ishockeyspelare världen över hjälm.

Amerikanske proffsmålvakten Jacques Plantes i Montreal Canadiens var en av de första målvakter som använde ansiktsmask. Det började han med 1959. På 70-talet började målvakterna använda hjälmar med galler för ansiktet (minns ryske stormålvakten Vladislav Tretjak) och det var också då som de började måla sina hjälmar.

Hur hjälmarna ser ut i dag vet vi ju.

‚DEN GLED IN I MÅL

ºNils "Dubbel-Nisse" Nilsson föddes i Forshaga i Värmland där han bor även i dag.

ºSom senior spelade han ishockey för Forshaga, Stockholms-Göta, och Leksand. Han var även bra i fotboll och prövades i B-landslaget.

ºMeriter: VM-guld 1957 i Moskva, och 1962 i Colorado Springs (det var där han gjorde det berömda 5--3-målet, den gliiider in i mål), VM-silver 1963, 1964 och 1967, VM-brons 1958 och 1965, OS- silver 1964, SM guld 1969 med Leksand, 228 landskamper.