Efter en hel förmiddag med vila var det till slut avspark på LFF Stadium. Allt som gällde var ett resultat som skulle ta vidare laget i europaspelet.

"De måste väl ändå vinna det här?" var den allmänna uppfattningen.

Trakais brist på organisation i det första mötet tydde på det.

IFK:s fullkomliga överlägsenhet i samma match också.

Det var bara resultatmässigt det här mötet kändes helt levande.

Det var så det kändes.

Likväl var väckarklockan ställd.

När det var avspark skulle inte det där snacket spela någon roll. Adrenalinet och inställningen skulle slås på när den nederländske domaren blåste igång matchen.

Men väckarklockan var ur funktion – och istället fastnade IFK i en mardröm man inte kunde vakna ur.

I den här drömvärlden var Maksim Maksimov faktiskt så ruskigt bra som det hade varnats för.

I den här världen fanns ingen intensitet, glöd och spelglädje.

När Maksim Maksimov skickade Fjoluson upp på en färgglad läktare och placerade in 1–0 ville man inget annat än att vakna.

När Trakaistjärnan ökade på ledningen var mardrömmen komplett för den blå stjärnan – som fortsatt inte ens visade en tillstymmelse till tecken på ett uppvaknande.

I hemmalaget, som under två dagar i Vilnius inte visat ens ett tecken på att faktiskt existera, hade plötsligt en fullsatt hemmaläktare i eufori.

Niclas Eliasson, utanför startelvan på grund av att han var "sliten", gick inte att spara på något mer. Oavsett om vad anledningen till bänkningen egentligen var så började kamraterna sakteliga öppna ögonen när han byttes in med sin energi.

Sen byttes ju Simon Skrabb in också.

Finland är ett land i framkant när det kommer till ingenjörskonst och teknikutveckling. Huruvida det var finnen i Skrabb som hjälpte honom att laga den där väckarklockan ska låtas vara osagt.

Likväl gjorde han det med sitt jagande, slitande och sin kämpaglöd – och framförallt sitt mål.

Som gav IFK tid.

Mer tid att reparera den insats i matchen som bara skulle vinnas. Att få känna på det europeiska cupspelet ännu längre tid.

Klockan höll dock inte längre än till en stolpe i Vilnius.

När mittbacken Justinas Janusevskis placerade in den sista, avgörande straffen så skickade han tillbaka IFK ner i den mardröm som de egentligen hade haft all möjlighet att vakna upp från tidigare.

Senaste gången IFK Norrköpings vara eller icke-vara på A-lagsnivå avgjordes på straffar (rätta mig om jag har fel) så var det Siim Luts som sköt ett hål i ozonlagret en kall tidig vårkväll i Svenska cupen.

Den här gången var det Eric Smith som stod i det ofrivilliga rampljuset – med minsta, smärtsamma, möjliga marginal.

Han har ingen skuld – för det här dubbelmötet förlorades egentligen mycket tidigare än så.

Tiden kommer trots allt alltid ikapp förr eller senare.