Skorna gnisslade och skrek mot plastgolvet så det lät som när farmor tar loss hörapparaten. Flämtningar och stönanden blandades med rop och vrål om att orka mera och komma igen. Det var rent fascinerande att stå och höra på.
Så mycket att se var det inte när polarna spelade innebandy på jobbet. Själv har jag gjort mitt i den sporten. Inte mycket, alltså. Bara ett par hundra mål, kanske. Och fem tusen skott utanför.
Moral, moral, ropade en röst med kraft som en härförare, och det var som två kämpande arméer jag såg dem, utan att titta. Jag stod bakom hörnet, gick bara fram en gång för att fråga vad det stod: 23-14 sa svettige Jeppe frågande: Vad gör du, flåsade han.
Lyssnar på matchen, sa jag och gick bakom hörnet igen.
Ge dig inte, framåt, skjut, håll ut, ropade härföraren, eller om det var hans avbytare, där inne på slagfältet. Eller var det diktläsning och general Sandels i Fänrik ståls sägner? Vad svarade i så fall Sven Duva?
Stopp. Jag måste dricka vatten, kom det från en reslig kämpe i försvaret. En som ensam tycks ha hållit målet fritt. Och som framåt gjort sitt.
Jaja, drick du tappre vän, du kan behöva kraft i arm och mod i barm, tänkte jag. Vem skrev för resten Mandom, mod och morske män, var en tanke som fick vänta på svar.
Så var matchens soldater redo igen, klubbor slog, bollar ven, armar blå och onda ben, det var vrål på vrål, skrik och rop: kom igen, trampa nu, ge dig aldrig, orka, du hinner, mitten, jobba, skjut. Det gnisslade och gnällde, röster skällde; andra berömde, krafterna tömde. Det blev mål.
Underbart, gubbar, hördes.
Jag gick. Slog upp morske män. Fann Richard Dybeck. Samme man som 1844 skrev texten till Sveriges blivande nationalsång: Du gamla, du fria. Den är också bättre att lyssna till än titta på.