"Det blir fel ibland men du måste våga"

”Har ni sett vilken klubbteknik han har den där lille killen?”

Jo, det var en och annan på läktarna när Solfjäderstaden spelade sina matcher för tolv år sedan som höjde på ögonbrynen när de såg Oskar Hovlund göra Zorrofint efter Zorrofint i väntan på att nästa period skulle börja. Åtta år var han då och hans pausunderhållning gav honom för första gången utrymme i tidningen.

När vi träffas i Linköpings sporthall för att prata om vad som hänt sedan dess så skrattar han när jag påminner honom om första gången han blev intervjuad.

– Jag gjorde ju det där hela tiden. Jag var med när brorsan spelade SM i Västerås, J18, tror jag det var. Då var jag ju nere och trixade i paus. Jag var och kikade på varenda match han spelade. Då satt man ju där och kollade på honom och då var det en stor dröm att en dag få spela med honom. Och nu gör man det, det är häftigt, säger Oskar Hovlund.

Nu var det inte bara tack vare storebror Martin som innebandy blev sporten för Oskar. För frågan är om det finns en större innebandyfamilj i hela Motala. Pappa Urban har varit allt från spelare till tränare och lite till i Solfjäderstaden och mamma Anna-Karin spelade i damlaget fram tills hon var 40 år.

– Jättemycket. Från det att man var tre-fyra år så var man ju med i hallen jämt. Mamma och pappa tycker ju det är jätteroligt och de har alltid ställt upp och skjutsat och varit med och det har betytt massor. Och brorsan och jag stod ju i köket och lirade jämt. När vi var hemma båda två så var det innebandy för hela slanten, säger Oskar.

Brorsan var som ni kanske förstått förebilden när Oskar var knatte. Men det var inte bara hemma i köket som han lirade mot äldre motståndare.

– Jag spelade ju med de som var ett år äldre från det att jag började spela innebandy. Och jag tror att det är bra att spela med de som är äldre och bättre. Visst du får kanske inte glänsa som du kanske hade gjort om du spelat med de i din ålder. Men du lär dig mycket av det, säger han och nickar lite som man lätt gör när man vet att något är som man säger.

För är det något som Oskar Hovlund aldrig varit rädd för så är det att våga även om de i hans omgivning både är äldre och mer erfarna. Det finns det ett flertal bevis på.

Det första när han som 17-åring återvände till Solfjäderstaden efter två säsonger i Berg. Att han återvände berodde på att Fjädern värvat tränare Tobias Hellqvist till sig och att Oskar tyckte sig se att de hade något på gång.

Han hade dock inte väntat sig den roll som Hellqvist hade tänkt sig att han skulle ha i laget. För han ville ha 17-åringen som lagets kapten.

– Han frågade och det är klart att man tar chansen. Även om det fanns spelare i laget som kunde ha varit min pappa och jag tänkte att 'hur ska de kunna ha respekt för mig'. Men det gick över förväntan, mycket för att vi hade en så bra stämning i laget. Jag trivdes jättebra i Solfjädern, det var superbra killar. Det utvecklade mig jättemycket att få ta det ansvaret som 17-åring, säger han.

På tal om att våga så finns det en och annan som skulle darra till lite om man som 18-åring i sin första SSL-match i karriären fick höra tränaren säga, efter att laget fått straff: ”Den tar du.”

Oskar däremot, han nickade, klev fram, gjorde en lång dragning och satte dit sitt första SSL-mål. Då hade han varit på planen i 54 sekunder i sin debut för Libk.

– Det är viktigt att våga. Det är klart att det kan bli fel ibland men du måste våga för att du ska lyckas. Det är kanske inte alltid så lätt att göra det när man spelar med de som är äldre. Men det är viktigt att våga visa att man är där. Jag fick förtroendet av Asbrant (Johan, Libk-tränaren) och fick chansen att spela. Hade jag inte fått det utan bara fått sitta på bänken så kanske det inte hade gått så bra. Men efter det där så har det bara flutit på, säger Oskar och tar en slurk av kaffet i muggen framför sig och fortsätter:

– Första slutspelet gjorde jag jättebra och sen har man tagit mer och mer plats. Och den här säsongen har man blivit en av de ledande spelarna i laget och jag gillar det ansvaret. Tittar man runt om i innebandyvärlden så är det de som vill synas och ta plats som är bäst. Sen gäller det att inte få hybris utan att fortsätta vara ödmjuk.

Tolv år efter att han varit lite av pausunderhållning med sina Zorrofinter hemma i Motala sporthall så hade han kommit närapå så långt som man kan komma som innebandyspelare.

För i april i fjol så var det dags för hans förtsta landskamp. Något han inte hade förväntat sig.

– Det var efter någon av matcherna mot Falun i slutspelet som jag Mikael Hill (förbundskaptenen) stannade mig i gången till omklädningsrummet och sa att han ville ha med mig till Tjeckien. Jag blev chockad så klart. Men han sa att av det du har visat så vill vi testa dig internationellt. Och det är en helt annan sak, mycket tuffare. Men det är bra för en att man får lite mer rutin av det, säger Oskar.

Så det bar av till Tjeckien och Euro Floorball tour.

Och i första landskampen så gjorde Oskar det han alltid gjort med innebandyklubba i handen. Vågade. Hur det slutade? Jo, Sverige vann matchen med 5–3 och debutanten, som bara drygt två år tidigare varit lagkapten för Solfjäderstaden i division 2, ja han blev utsedd till Sveriges bästa spelare.

– De äldre spelarna sa också åt mig att gå in och visa att jag är där. Det är bättre att köra än att åka därifrån och känna man kunde ha gjort det bättre. Det var jättehäftigt, dessutom fick jag göra mål i andra matchen mot Finland, säger han och spricker upp i ett stort leende.

Hade det här nu varit hämtat ur sagornas värld så hade Oskar Hovlund, precis som många trodde, blivit uttagen till VM i december. Och avgjort finalen i sudden death.

Men så blev det inte. Han fick beskedet av förbundskapten Hill några veckor innan slutspelet drog igång.

– Vi vill satsa på dig i nästa VM sa han. Besviken vet jag inte om det är rätt ord för att beskriva det man kände. Jag är ju bara 20 år, jag har ju ett par VM på mig att vara med. Men nu när vi förlorade så blir man ju extra laddad för att vara nästa gång.

Redan när Sverige ställs mot Finland i Finnkampen i början av februari så är han med igen. Och då är han inte ensam om att vara ung.

– Vi testar ju mycket nytt och det är bra. Det är två år till nästa VM. Men det är bra spelare allihop. Finland har också mycket nytt så jag tror det kommer bli en rolig match att spela, säger Oskar.

Till sist så måste vi ju ändå fråga. Hur är rangordningen i familjen nu? Har lillebror blivit bättre än förebilden han hade som liten?

– Brorsan var bäst sist när vi tog första trepoängaren på ett tag. Vi har haft det lite motigt ett tag och då gäller det att de äldre spelarna kliver fram och han har varit jäkligt bra i de senaste matcherna. Men det är bättre att ha en svacka nu än att ha den i slutspelet. Spelar vi som vi kan så är vi svåra att möta och jag vill verkligen vinna SM-guld med Linköping och det vore ju fint att göra det ihop med brorsan.