Vi träffas över en lunch. Eric, som arbetar som lärare på innebandyprofilerna på Kungsbergsskolan och på Fria Läroverken, har gjort sina praktiska lektioner klara för dagen.
Han lägger ut snusen och tar en tugga av dagens rätt. Sen början berätta hur karriären en gång startade, i bandyfästet Sandviken.
– 1995, när jag var sju år, ville en fotbollskompis att jag skulle hänga med på en innebandyträning. Jag testade och fastnade. Brorsan hade redan börjat spela och vi höll på och sköt rätt mycket hemma på gatan eller inne på vårt rum. Jag minns att vi hade ett skrivbord där gluggen mellan hurtsarna fick vara mål.
Premier league-inspirerad moderklubb
På den vägen är det. Det året Eric började fanns inget lag i hans åldersgrupp så han fick spela med killar både ett och två år äldre.
– Och det där följde med. Jag fick ofta spela med de som var äldre och hade utvecklats mer än jag. Men det tror jag var bra, man fick kämpa för att utvecklas själv, och det försöker jag pränta i mina elever som är stora talanger i dag. Jag vet att det inte finns några genvägar, ska man bli bra och sikta mot SSL och landslaget i den här sporten måste man kämpa. Hela tiden.
Efter ungdomsåren i IBK Aston (en klubb som tydligen fick sitt namn eftersom grundarna gillade fotbollslaget Aston Villa) lockades han 2008, 20 år gammal, till Falun.
– Det stod mellan Västerås, som då var nykomlingar i SSL, och Falun. Och jag kände att det var tryggare med Falun, som redan hade etablerat sig i högsta ligan.
Under Erics säsonger i Falun tog man små steg varje säsong och från att ha åkt ut i kvartsfinal två år i rad och semifinal en gång så stod man som segrare i finalen i Malmö i april 2013.
– Vi mötte Dalen som överraskande tagit sig till final efter vinst mot Pixbo. Att spela en final var en ny erfarenhet för båda lagen och det tror jag betydde rätt mycket för utgången, att inget lag varit där förut och hade fördel av det.
För att spela en final, i en så stor arena och inför betydligt större publik än normalt, är en större omställning än vad många vill erkänna.
– Så är det, den som säger något annat talar inte sanning. Och nu har de flesta i vårt lag varit där minst en gång, det betyder mycket. Jag tror det var "Tobbe" (Tobias Gustafsson) som någonstans sa att han kommer spela med betydligt mjukare handleder den här gången. Och så blir det för alla som har varit i final minst en gång tidigare.
Varit nära VM
Att Eric hamnade i Linköping till den här säsongen var förresten på ett sätt en slump. Efter två säsonger i Schweiz ville han och sambon tillbaka till Sverige och "hem" till Falun.
– Tanken var att jag skulle dit, men deras sportchef sa ganska tidigt nej när det kom på tal. Jag tror det hade en del med den svåra korsbandsskada jag var på väg tillbaka ifrån, men också att de hade rätt fullt på backsidan.
Då föll valet på Libk istället. Mycket på grund av möjligheterna runt omkring.
– De kunde presentera en helhet som tilltalade oss. Allt från den uppbackning som fanns i mitt jobb att komma tillbaka från skadan till att fixa en bra lägenhet och ett jobb jag var sugen på.
Hans kontrakt sträcker sig över en säsong och ett personligt mål är att komma tillbaka till landslaget igen. Han har gjort 21 landskamper, men inget VM.
– Jag var reserv två gånger, 2010 och 2012, men spelade alla landskamper däremellan. Klart jag väldigt gärna vill tillbaka dit, det är en ära att få dra på sig tröjan och representera sitt land.
Men första ska den största matchen i alla spelares karriärer avgöras, finalen mot Storvreta på Tele 2 Arena.
– Man går liksom ett barn som väntar på julafton nu och vill bara att det ska bli lördag. Jag känner på mig att små marginaler kommer att avgöra, det lag som kan hålla sig kyligast i avgörande moment vinner.