Delad glädje. Anton Karlsson på väg att omfamna brorsan Martin efter ett mål i SSL.
När vi på sportredaktionen skulle utse bäste spelare i Linköping IBK kändes valet helt givet. Ingen kom i närheten av Anton Karlsson, backen och lagkaptenen som var med och förde upp föreningen i högsta ligan 2010 och sen ledde laget tills han tvingades sluta.
– Jag blir självklart stolt över att det man gjort har uppskattats av andra. Jag trodde nog att jag skulle kunna vara topp tre i alla fall, att ni satt mig som etta känns absolut väldigt hedrande.
Vad säger du om listan som helhet?
– Jag håller nog med om det mesta. Vi har haft, och har, många väldigt bra spelare i Linköping under åren. Jag tycker att ni har fått med alla de som gjort starkast avtryck.
Det har gått några säsonger sen Anton, eller "Kakan" som alla kallar honom, tvingades sluta sin karriär i mars 2019 efter att den kantats av svåra knäskador. Det blev bara sex matcher den säsongen och till slut gick det inte längre. Men han säger att beslutet ändå inte var jättetufft.
– Jag kände redan under säsongen att karriären var på väg att ta slut, att det inte var så långt kvar innan jag skulle lägga av. Därför tror jag att det var lättare att acceptera, trots att jag tvingades att ta beslutet och inte kunde välja det själv.
Saknar du innebandyn?
– Nej, ingenting. Visst, slutspel och de stora matcherna skulle man gärna vilja spela igen. Men att gå ner och träna varje kväll eller köra en hel försäsong, det saknar jag verkligen inte.
Hur följer du laget?
– Jag ser någon match då och då, hemma i soffan eller i sporthallen. Morsan och farsan har säsongskort så jag hänger på nån gång ibland. Men missar jag en match är det inte hela världen. De flesta som spelade när jag var med har lagt av, det blir bara att man följer brorsan (Martin) och några till som jag spelade med.
Har sporten hunnit förändras något sen du la av?
– Det borde gå fortare nu, de flesta lag ska gå framåt så fort de får bollen. Vi kunde spela back-back och nästan lira av en hel period om vi hade ledningen. Det känns som den spelartyp jag stod för, med mycket kraft och styrka, är på väg bort helt och hållet.
– Sen är det inte samma drag kring matcherna idag, kanske till viss del på grund av pandemin. Men publiksiffrorna har gått ner rejält, folk blev kanske bekväma när de upptäckte att det gick att se matcherna hemma i soffan istället.
Om du plockar ut ditt stoltaste respektive tuffaste ögonblick på planen, vad kommer fram då?
– Det bästa var absolut VM-guldet 2014. Vi slog Finland med 3-2 i ett fullsatt Scandinavium. Den känslan går inte att toppa.
– Det tuffaste var förlusten mot Storvreta i SM-finalen 2016. Det var andra finalen i rad för oss och vi var verkligen där för att vinna. Den förlusten sved ganska länge.
Har du silvermedaljerna framme att titta på eller har du gömt dem i någon låda så du slipper se dem?
– Just nu vet jag faktiskt inte var de är, efter att vi flyttade i somras. Kanske i någon flyttlåda någonstans. Tidigare har min son Wilmer haft dem och lekt lite med nån gång, han gillar att gå omkring med dem på sig. Annars vill man helst inte se dem och påminnas om förlusterna.
Den bäste spelaren du lirat med respektive mot, vem blir det?
– Det blir egentligen Rasmus Enström, Falun, på båda. Jag spelade med honom i landslaget och när han var som bäst hade han allt, han gjorde nästan vad han ville på en innebandyplan. Nu är han inte riktigt lika stark, men fortfarande jäkligt bra.
Hur är det med ditt skadade knä idag, kan du hålla igång med någon annan sport?
– Det går tyvärr inte. Jag får till exempel inte springa mer än på löpband, knäet klarar inte av något annat underlag. Jag spelade lite hockey med några grabbar för en tid sen och kände av det direkt. Jag får nog dras med att ha ont, kanske tills jag eventuellt får byta knäled när jag blir äldre.
– Jag har spelat lite golf, men tröttnade på det också. Jag kan inte gå 18 hål utan att få ont så det blir bara några rundor med kompisar vid lite mer speciella tillfällen och då åker jag alltid golfbil.
Hur känns det, att tvingas inse att leva med smärta för att du spelade innebandy på högsta nivå?
– Det är vad det är, jag kan inget göra åt det. Vardagen fungerar helt okej och det är ändå huvudsaken.
Rasten är över och Anton knallar tillbaka till jobbet som murare. Kanske är det här sista gången Libk:s bäste spelare genom tiderna ger en intervju, vem vet?
