Det var knappt att han ville stanna och prata med media efter finalens slut. Man såg hur tydligt som helst besvikelsen i hans ögon.
– Måste jag?, sa han och såg ner i golvet.
4–5 mot Storvreta inför 18 166 åskådare i Tele 2 Arena sved.
Ordentligt.
– Tungt bara. Vi var så förbannat nära.
Närmare än i fjol?
– Verkligen, verkligen. Vi hade ju ledningen med 4–3 och har greppet, men tyvärr släppte vi ju det. Jag vet inte vad jag ska säga just nu, det känns bara så...
Han var själv inblandad i väldigt mycket i första perioden. Ett ribbskott, en missad straff som gick stolpe ut och sen en utvisning när Libk hade chansen att få spela i numerärt överläge.
– Det hände mycket, stämmer. Och med lite mer tur så hade båda bollarna som tog i målställningen gått in istället. Men om finns ju alltid med.
Vad är det som avgör till slut?
– Jag vet faktiskt inte, det är svårt att säga så här nära inpå. Vi har ju rätt många lägen att göra fler mål, precis som de hade. En jämn match där de väl kanske var lite hetare framför mål. Det är tillfälligheter och de får dem med sig. Ungefär så.
– I år skulle vi haft det där guldet, det är därför det känns så jäkla bittert.