19 omgångar har spelats av Superligan nu. Undrar hur många matcher av dem som Johan Astbrant ställt samma femmor på planen.
Det kan inte vara många. Det är absolut inte mer än högst två i rad.
I går chockade han alla genom att sätta upp förre landslagsbacken Eric Björk som vänsterforward.
Den hade jag verkligen inte sett komma.
Visserligen hade jag efterlyst att han skulle lyfta upp en back, för att få mer speltid på seriens bästa backuppsättning.
Men jag hade föreslagit Martin Hovlund. Inte Eric Björk.
När jag lyfte frågan med Astbrant efter matchen sa han med glimten i ögat: ”Det är därför jag är tränare och du journalist”.
Mitt i prick, jag erkänner.
Och kanske har han rätt att man inte alltid måste satsa på inspelade femmor för att på det viset få spelarna att känna trygghet. Kanske skapar det en oönskad bekvämlighet som gör att man inte alltid presterar på topp.
Att sätta press på alla spelare, och visa att vem som helst kan bänkas och vem som helst kan få byta kedja eller femma, skapar en konkurrens och en hunger från spelarna att prestera på topp varje träning, varje byte i varje match.
Om man har en trupp som klarar av den extra pressen kan jag nog hålla med om att den är att föredra.