Tre matcher är nu spelade av kvartsfinalen mellan Libk och Pixbo.
Och varje gång har det blivit bortaseger. Nu med 6–5 till Libk. Och den fåtaliga publiken (568) i Lisebergshallen fick uppleva en synnerligen dramatisk match där Libk ledde med 6–2 en bit in i tredje perioden och såg ut att cruisa mot segern.
Men då satsade Pixbo allt på ett kort och plockade ut målvakten med mer än nio (!) minuter kvar att spela. Och 2–6 blev 3–6, 4–6 och med lite mer än två minuter kvar även 5–6.
Astbrant igen:
– Det är innebandy. Jag kan inte svara på vad som händer, det måste jag analysera efteråt. Och nu har de gjort fem kassar mot oss i spel sex mot fem, det måste vi givetvis stoppa framöver.
Men Libk lyckades hålla undan till seger. Och på sidan hoppade, skrek och gestikulerade Johan Astbrant vilt i varje situation.
– Det här är nog för mycket för mitt eget bästa egentligen. Men om jag inte lever mig in i situationerna kan jag heller inte mana på killarna på det sätt jag vet att de behöver. För lagets bästa måste jag vara på det viset, det är mitt sätt att vara och mitt sätt att ge energi till de som är ute på planen.
En inlevelse som tar både fysiskt och mentalt även på en tränare.
– Så är det ju. Jag måste också se till att fylla på med energi och se till att sova ut ordentligt, precis som spelarna. Men jag har det ju bäst av alla, jag kan styra mina dagar helt själv. Det enda jag behöver göra är att gå ut med hunden och han älskar att sova på morgonen, säger han och ler.
När han tittade tillbaka på matchen var segern givetvis det viktigaste, att det nu står 2–1 i matchserien. – Det betyder bland annat att när vi kommer hit nästa gång, på söndag, är de säkerligen ännu mer skärrade eftersom de fortfarande inte vunnit en slutspelsmatch i den här hallen. Dessutom satte vi andra perioden helt perfek, vår absolut bästa i den här matchserien.
Martin Karlsson, forwarden, hade svårt att hitta målet i förra matchen, trots flera riktigt bra lägen. Nu blev det två mål från hans klubba.
– Skönt givetvis, men skitsamma vem som gör dem, bara vi vinner. Och på något sätt är det skönare att vinna med 6–5 än 6–2, även om det blev onödigt spännade på slutet. ”Marre” medger att han trivs som fisken i sjön nu under slutspelsperioden. I fjol fick han följa laget från läktaren, skadad. Nu är han i allra högsta grad med och bidrar.
– Grinigt, lite käftande och en och annan eftersläng. Det är helt perfekt.