Det låter som en tråkig upprepning från en krönika jag skrev för två år sen.
Och det är det ju också.
Falun och Storvreta fortsätter att vara stormakter i svensk innebandy på herrsidan och jag kan omöjligt se att något annat lag kan rubba dem i en semifinalserie över bäst av sju matcher.
I enstaka matcher, visst, men inte i en hel serie. Det går inte.
Trist?
Jag håller med.
Jag fortsätter att vänta på när Linköping ska ta nästa steg och ge sig själva möjligheten att upprepa finalplatserna från 2015 och 2016.
Det kommer inte bli till våren, så mycket är säkert.
Libk har, i dubbel bemärkelse, tappat två tunga backar i Anton Karlsson och Martin Hovlund. Plus att Marcus Berglund lämnade laget sent inför säsongen. Och det är just på backsidan jag ser de största frågetecknen. Oskar Hovlund, nye Olli Laine och tjecken Ondrej Nemecek kommer få dra ett mycket tungt lass.
Sen finns det visserligen spännande saker att se i Jesper Alm som gjorts om från forward till back, U 19-landslagsmannen Emil Lögdberg som imponerat under försäsongen och fjolårets nykomling Filip Samuelsson som fått rutin från spel i SSL.
Men jag är rädd att spelarmaterialet ändå inte räcker längre än till kvartsfinal i år heller. I våras åkte man ut mot Dalen efter klara 1–4 i matcher och stöter man på fel motstånd i första omgången av slutspelet så blir det morsning och goodbye även nu.
Jag saknar en klar och tydlig målsättning från klubbens sida. Jag vill höra dem säga att guldet ska bärgas inom en viss tidsram.
Jag saknar också en tydlig målsättning för damerna som för andra året i rad saknas i SSL.
Men det kanske kommer.
