Ni som var där eller har koll på Linköpings hockeyhistoria minns det säkert.
2008, tredje SM-finalen, mellan LHC och HV 71 i det som då hette Cloetta center. 2–0 i matcher till LHC, 3–3 i matchen, några minuter kvar av ordinarie tid och dubbelt HV i utvisningsbåset. Jättechans att avgöra, inte minst som Jukka Voutilainens klubba dessutom gått sönder.
Det är då det händer.
HV-backen Johan Åkerman, numera assisterande tränare i LHC, skickar iväg den trasiga klubban – som träffar pucken och på så sätt stoppar ett anfall när gästerna bara har två utespelare på isen som kan försvara. Domaren Marcus Vinnerborg reagerar inte – trots att det är ett tydligt regelbrott och bör resultera i straff för LHC.
Vilket också Vinnerborg själv erkänner direkt när han ser reprisen efteråt.
Johan Åkerman tittade nyligen på situationen igen för att se vad som verkligen hände.
Han säger:
– Klubban ligger precis vid mina fötter. Jag tror att det är (Patrik) Zackrisson som hämtar pucken vid sargen och ska spela upp den till backen. Jag vill inte ha klubban vid mina fötter, så jag skyfflar iväg den.
Det var inte medvetet att sikta mot pucken?
– Absolut inte. Min enda intention är att få bort klubban så att den inte ska vara i vägen.
Det borde ha blivit straff?
– Exakt.
Vad som händer sen?
3–3 står sig perioden ut, Daniel Fernholm blir utvisad strax före slutet – och efter bara 47 sekunder av fjärde perioden sätter Jan Hrdina avgörande 3–4 och ger HV 71 en biljett tillbaka in i finalserien.
Johan Åkerman:
– Hade LHC fått straff där och gjort mål hade det blivit jävligt tufft att ta igen för oss, det måste jag erkänna. Men det blev inte en så stor sak om det. Jag fick inte ens en fråga förrän jag läste om det i tidningen dagen efter. Det var Inte mycket uppmärksamhet just då.
– Jag tror att LHC gjorde det till en betydligt större grej än hockey-Sverige i övrigt. Kanske var det där som man tappade fokus med att tänka på sådana saker. I match fyra var det några omdiskuterade och bortdömda mål, minns jag. Alla var emot LHC. Med annat fokus hade de kanske kunnat göra ännu mer av den matchserien. Men det är lätt för mig att säga från utsidan.
LHC:s dåvarande klubbdirektör Mike Helber minns tydligt händelsen.
– Det kostade oss ett SM-guld. Det är jag säker på. Nog för att Stefan Liv var outstanding i finalen, men (Mattias) Weinhandl eller någon annan hade gjort mål där. Jag var galen efteråt. Jag försökte prata med Vinnerborg, men fick inte till mina ord, säger Helber.
En vecka senare ser Eric Johanson – framspelad av LHC-bekantingen Andreas Jämtin av alla människor – till att det blir guldhattar på för HV.
I förlängning. Igen. I Linköping. Igen.
Förlust i SM-final.
Igen.
För andra året i rad.
– Vi avgjorde i rättan tid. Hade vi torskat match sex. . . då hade pressen kommit på oss igen, säger Johan Åkerman.
Med tillägget:
– Vad du än vinner är det en jäkla skön känsla. Det kan vara snöbollskrig eller vad som helst. Man kan inte planera för det. Det blir spontant. Finalserien är en sådan mental anspänning att man är helt slut efteråt. Det är när man får tänka på det i efterhand och hela den långa resan som det känns som allra bäst, säger Johan Åkerman.
Hur mycket snackades det om den där klubbincidenten efteråt?
– Inte mycket alls. Jag minns att flera av oss spelade ihop i landslaget direkt efter. Men just den situationen försvann väldigt snabbt.