Efter skilsmässan från Tommy Jonsson var Niklas Persson i kontakt med ett flertal tänkbara efterträdare, men Bert Robertsson hamnade tidigt högst upp på önskelistan och enligt våra uppgifter fanns där till slut någon enstaka motkandidat. Men kontakterna med Robertsson intensifierades och LHC fick den tränare man helst av allt ville ha.
Nu skriver vi maj och det känns onekligen en smula paradoxalt när vi på klubbens hemsida läser att intresset är större än på länge och att försäljningen av säsongsbiljetterna går alldeles utmärkt. Trots en svag vinter och trots avsaknad av riktigt tunga nyförvärv finns en nyfikenhet som inte upplevts på några år nu.
Men där finns ju Bert Robertsson.
Nämn hans namn och det finns knappast någon i hockey-Sverige som inte har en åsikt.
Det är lätt att gå på bilden av 44-åringen som en besvärlig jävel och en udda och känslofylld fågel i tränarbranschen. Som väcker känslor, med en personlighet som berör. För visst, det finns mycket att tycka om och det ska erkännas att jag också gjort det genom åren.
Som han själv uttryckte det när vi för första gången satt och pratade på tu man hand:
– Det kan vara tufft att ha den stämpeln, men du får ta att en och annan tycker att du är en skitstövel ibland. Det brukar ordna upp sig till slut.
Efter för många resultatmässiga svaga säsonger – inte en semifinal sedan Roger Melin stod i båset våren 2015 – är tanken att få till ett annat ledarskap. Nye tränaren kommer till en klubb och till en stad som skriker efter framgång med målet att det ska bli tydligare och att han ska injicera efterlängtad vinnarmentalitet i jakten på en nyfunnen identitet.
Efter åtta år, sex SM-finaler och två guld tog profilstarke Robertsson ett känslofyllt farväl av Skellefteå och en månad har gått sedan han presenterades. En månad som inneburit en hel del förändringar. För många. Tränaren har kommit in och från start varit tydlig med vad som gäller.
Laget före jaget.
Alltid.
Är det något som Lasse Thörnholm, fystränaren, fått höra under våren så är det att hålla ihop gruppen. Alla kan inte alltid göra exakt samma saker, men börja tillsammans och sluta tillsammans. Alltid.
Thörnholm har själv ett förflutet i det militära och kan dra paralleller till sättet att arbeta där.
– Du ska kunna se att din stridskamrat jobbat lika hårt som du själv. Du kan lita på att han är redo och förberedd. Om jag gör mitt och han gör sitt så blir det bra, säger han.
Veteranen Sebastian Karlsson, som nu kan träna för fullt efter sin axelskada, säger:
– Det ena behöver ju inte utesluta det andra, men jag gillar det. Det är klart att det blir lättare att lära känna varandra om du gör mer saker tillsammans. Det minskar risken för att det ska bli spretigt.
Jag vet inte hur många LHC-träningar jag bevittnat genom åren, men många är det och sjutton vet när jag senast upplevde samma driv och fart. Fullt engagemang krävs. Hela tiden.
Hårt jobb, starkare lagkänsla och karaktär blir viktiga ingredienser under den vinter som väntar.
– Det går inte att gå upp halv nio, släntra in här klockan nio, svepa en sportdryck och tro att du ska orka tre timmars träning, säger Lasse Thörnholm.
Backstjärnan Mattias Bäckman tränar delvis för sig själv och med ett eget program att följa för att komma tillbaka i speldugligt skick efter en skadefylld säsong. Det blir en kamp mot klockan, men det är fortfarande fyra månader till seriestart och det ska bli spännande att se om han hinner.