Förre storbacken, Niclas Hävelid, är junior- och akademiansvarig i LHC.
– De flesta gör ju en provträning här, men min väg var lite annorlunda. Jag är från Tranås och där är det många som går till HV71 så jag tänkte göra samma sak, men sen när jag var där så kändes det inte rätt. Då blev det LHC istället och tack vare att vi mött dem så ofta så hade Niclas Hävelid (LHC:s junior- och akademiansvarige) bra koll på mig, säger Benjamin.
Douglas Paul lutar sig tillbaka i den svarta soffan. Douglas lägenhet på Danmarksgatan i Linköping tillhörde för bara ett par veckor sedan LHC-spelaren Felix Öhrqvist, men i och med att han fick chansen i Almtuna så fick Douglas flytta in här.
– Han hade städat bra, säger Douglas och ler.
Varför blev det LHC för dig?
– De har ett bra rykte och när jag var här och provtränade så kändes det bra. Typ så, säger Douglas.
Niclas Hävelid, berättar mer om rekryteringsprocessen av spelare till hockeygymnasiet.
– Vi tar aldrig hit spelare utan att vi vet vem de är. Alla spelare vi tar in har vi scoutat. Sedan vill vi ha så många egna spelare som möjligt så först kollar vi i LHC, sen distriktet, sen regionen och sist spetskompetens utifrån. För att kunna komma in på ett NIU krävs att man har nationell, och inte minst internationell kvalité, så kraven är rätt så höga och man måste verkligen brinna för hockeyn, säger Hävelid.
LHC har möjlighet att ta in 14 killar och sex till åtta tjejer varje år. Så många tar man dock inte in utan det ska också passa in med rätt antal spelare i LHC:s J18 och J20-lag.
Största utmaningen med att driva hockeygymnasium?
– Schemat. Hockeyn kan vi alltid lösa, men det ska också synka med skolan och på torsdagar har exempelvis alla gymnasieettor språklektioner sent på eftermiddagen. Där blir det tajt att hinna till matcher när vi spelar på torsdagar, säger Hävelid.
Vardagsrummet i LHC-huset. TV-spelet har en självklar del. "Hehe. Det var nog så att Xboxet och TV:n var det viktigaste att få med sig hit", säger Douglas med ett leende.
Att flytta hemifrån som 16-åring för att satsa fullt ut på hockeyn innebär att det kanske inte finns alldeles för mycket utrymme med att tänka på inredning och så vidare.
– Xboxet var jag tidig med. Den och teven kom väl först på plats men sen har mamma och pappa varit här en del. Pappa är egenföretagare så han är här nästan varje vecka. Mamma är väl här rätt så ofta hon också men inte lika mycket, säger Douglas.
Men Halmstadkillen, Douglas Paul, har gjort en hel del själv. I hallen hänger en New York Islanders-tröja och i vardagsrummet finns posters med både Tylösand-motiv, Lars Winnrebäck-posters och AC/DC.
– Det är väl det som är mitt eget. Jag gillar musik rätt mycket men med resten har jag fått mycket hjälp av mamma och pappa.
Benjamin Jismyr och Douglas Paul i en av områdets många TV-soffor.
Även om mamma och pappa är x antal timmar i bil bort så finns det så gott som alltid ett par matlådor i frysen som hockeyjunior.
– Laga mat behöver vi väl inte göra jätteofta. Vi får oftast lunch i skolan och sen middag på klubbkaféet i Stångebrolunch. Efteråt när man kommer hem från träningen blir det kanske att man kokar lite pasta och sen har man hemlagad köttfärssås i frysen. Det är riktigt bra, säger Benjamin.
– Det är väl mest på helgerna som vi går ihop och lagar mat här i huset.
Frukost?
– Den gör vi själva och det kan väl vara lite ägg och mackor innan man åker iväg. På torsdagar har vi dock tidig träning, klockan kvart i sju på morgonen, så då får vi också frukost av LHC, säger Douglas.
Arkivbild. LHC:s J20-lag med åtminstone en välbekant spelare som gått via gymnasiet till SHL-laget, Jonathan Myrenberg.
Dessutom har också LHC ett antal värdfamiljer som finns redo att ta hand om spelarna vid behov.
– De finns med som en stödfunktion om man känner att man har det behovet. Det kan vara stöd i skolan, att man hänger med på kvartssamtal och så vidare, men också att stötta med matlådor och så vidare, säger LHC:s junior och akademiansvarige, Niclas Hävelid.
– Just nu har vi fyra värdfamiljer för våra spelare och bland annat har vi Lotta Roos som är en gammal lärare som är jätteduktig med att hjälpa till med läxor och så vidare.
Douglas Paul och Benjamin Jismyr utanför de LHC-täta husen vid Danmarksgatan i Linköping.
LHC-juniorernas lägenheter ligger i ett antal tegelstenshus på Danmarksgatan i Linköping. Särskilt glamouröst är det inte, men fem minuters cykel till affären, och ytterligare fem minuter till ishallen har sina fördelar.
– Vi trivs riktigt bra. Jag tycker också att det är en fördel att vi är många som är i samma sits här. Vi hänger ju med varandra nästan varje kväll, säger Benjamin.
– Ja det blir ju en del tv-spelshäng hemma hos mig, säger Douglas med ett leende.
Hyran?
– Jag vet inte exakt upplägg där men LHC har en bra kontakt med hyresvärden så jag tror att vi får ett billigare pris än vad man hade fått annars, säger Benjamin.
"Han har blivit ännu mer vuxen", säger Benjamin Jismyrs pappa, Ulrik Jismyr, om sin son.
LHC är en frekvent hyresgäst i dessa faciliteter.
Utanför fönstret börjar biltrafiken tjockna vid Bergsrondellen. Det är helt enkelt snart kväll och för LHC-killarna stundar en ovanligt lugn kväll. Onsdagar innebär oftast vilodagar så gissningsvis blir det mer tv-spel och skolböcker än tuffa ispass just den här dagen.
Känner ni att ni har mognat på det här halvåret?
– Ja. Absolut. När man bor själv så känner ju man att man klarar sig själv. Det är rätt utvecklande att mamma och pappa inte behöver komma upp hit varje helg, säger Benjamin.
Douglas rättar till kepsen. Den är inte bak-och-fram som på den stereotypa hockeykillen.
– Haha. Ja det är väl en grej och det beror nog mycket på att man ser andra som är äldre än en själv ha kepsen åt det hållet, säger Douglas med ett skratt.
FÖRÄLDRARNA
Fia Paul med sonen Douglas.
Ulrik Jismyr, pappa till Benjamin. Fia Ruthström, mamma till Douglas.
Har era söner förändrats något sen flytten och hur?
Ulrik: Han har blivit ännu mer vuxen. Sen är han en kille som är mogen för sin ålder. Han har en bror som är tre och ett halvt år äldre så då har han behövt uppföra sig på den nivån. Sen har han spelat med J18 och J20 i Tranås redan innan han gick till Linköping så det har också gjort honom mycket gott. Han har också varit duktig på att laga mat hemma och så vidare.
Fia: Han har varit väldigt mogen och målmedveten med sin hockey hela tiden. Det är absolut så att de tar ett kliv i självständighet. Framförallt att de vågar fatta beslut själv till att ta ansvar själv.
Vad är den största oron inför att ens barn flyttar iväg för att gå på hockeygymnasium
Fia: Det är tufft. Det är en elitsatsning. Innan man har skjutsat till träningen varje dag så har man kunnat fånga upp vad som är bra och dåligt. Nu är man en bit ifrån och kan inte se de där signalerna.
Sen när det kommer till mat. Man kan inte finnas lika mycket för sina barn när de bor tre timmar bort men matlådor och så vidare, det kan vi alltid göra. Det ska alltid finnas i frysen. Också för att han ska kunna få i sig en bra och varierad kost.
Ulrik: Den största farhågan är att ens barn flyttar hemifrån och inte trivs. Det kanske är jobbigt i skolan eller idrotten går tufft. Och att de då är fysiskt långt ifrån oss föräldrar så det blir svårt att fånga upp det. Det är det som varit oron när de flyttar hemifrån så unga. En stor fördel för oss i det är att Linköping är så nära Tranås. Det är 40 minuter med pendeln. Benjamin har också en flickvän sen drygt fyra år tillbaka så de kan också ses ofta, till och med på vardagar.
Vad gjorde att det blev just LHC:s hockeygymnasium?
Ulrik: Närheten till Tranås spelade förstås in. Vi tittade på en del hockeygymnasium i Sverige, men sen när man väger ihop alla för- och nackdelar så kändes Linköping bäst. Det är också en stad där man enkelt kan cykla och gå. LHC har också en väldigt bra satsning där man fokuserar mycket på lagspelet och att komma ihop som lag.
Fia: Douglas har länge varit målmedveten på att han vill satsa på hockeyn. Han kände direkt när han var och hälsade på i Linköping hösten 2023 att han fick en bra känsla både sportsligt och även utanför med ledning och allting runtomkring. Väldigt proffsigt.