SDHL har blivit jämnare och när LHC ställdes mot Dif i kvartsfinalen kändes det inte självklart att det skulle bli ett LHC i semifinal i år. Ännu mer osäkert kändes det efter att Djurgården vann den första matchen med 5–0. Att Linköping sedan reser sig ur askan och tar hem den andra matchen på övertid var otroligt starkt och att även vände det mentala läget till sin fördel är en bragd i sig. Det här visar på en riktigt bra lagmoral och en tydlighet i ledarskapet som gör att också nya spelare lätt och snabbt kan hitta sin roll i laget.
Det finns två spelare jag vill höja lite extra efter den avgörande matchen i Saab Arena. Målvakten Evelina Suonpää och backen Sidney Morin. När Suonpää kom in inför säsongen och skulle ta över platsen efter Florence Schelling kändes det som ett omöjligt uppdrag. Dessutom såg hon ganska osäker ut i målet i inledningen och lyckades inte vinna matcher åt laget på egen hand, som Schelling gjorde när laget behövde det. Men oj vad hon har växt under säsongens gång. Nu är hon verkligen en stabil förstamålvakt i SDHL och har bevisat att hon är där hon hör hemma.
Sidney Morin klev in i truppen direkt från landslagsspel och visar att hon är en viktig tvåvägsback för laget. Med hennes tunga skott från blå är hon ett konstant hot offensivt och i defensiven spelar hon enkelt och är på så sätt en bidragande faktor till speluppbyggnaden. Med den energin som finns i laget nu kan det här absolut bära till en ny final.