Den positive konstaterar att mycket återstår och att det fortfarande är 63 poäng kvar att spela om. Den negative, eller om vi möjligen ska kalla hen för den realistiske, noterar att mer än halva säsongen är spelad och funderar över vad som egentligen talar för att det ska vända för LHC när det ännu inte har gjort det.
Men säg så här:
Det här börjar brännas och kännas riktigt otäckt.
Chansen fanns att skaffa sig fem poäng och en betryggande marginal till bottenkonkurrenten, men nu är det bara en. Tiden går, marginalerna krymper för varje förlust och alla som eventuellt inte tagit kvalrisken på allvar bör definitivt göra det.
Det är allvar nu.
Det här kan sluta med kvalmöten med Björklöven eller Modo eller något annat allsvenskt lag sprängfyllt av självförtroende.
Det här kan sluta illa.
Det kändes som en vägvisare i Tegera arena och när spelare och ledare hoppade ombord på bussen för fyra och en halv timmes hemresa i mörkret genom metropoler som Djurås, Ludvika, Grängesberg och Askersund hade de ytterligare att fundera över.
Inte minst: tabellplaceringen och bortaspelet.
En enda trepoängare utanför Saab arena på hela säsongen.
Pratade med Bert Robertsson häromdagen och han framhöll betydelsen av att trots utsatt släppa loss. "Det ska vara roligt att spela hockey", sa LHC-tränaren. Mycket kan man säga om insatsen i Leksand, men inte såg det särskilt ofta ut som så många hade så roligt.
Helt okej bakåt, men framåt?
Länge vilset värre, ingen struktur och inte många samlade anfall.
Det var två bottenlag som möttes och det märktes.
LHC ska ändå ha beröm för vändningen i tredje perioden när Broc Little visade vägen och låg bakom det mesta. Det höll på räcka till en sällsynt viktig vinst, men det räckte inte den här gången heller. Ännu en tappad ledning och jag har tappat räkningen på hur ofta det har hänt. Little bara skakade på huvudet när våra blickar möttes utanför omklädningsrummet och det sa rätt mycket.
Av de tolv senaste straffläggningarna har alltså LHC vunnit en.
EN!
AV TOLV!
Det är ett sådant facit att man knappt tror att det är sant.
När det nu uppenbarligen finns pengar kvar på kontot behöver de per omgående placeras i lönebudgeten för att göra laget bättre.
Nu saknades forwardstrion Andrew Gordon, Henrik Törnqvist och Patrik Lundh, alla tänkta för tunga roller, och tittar du på spelare för spelare skulle jag inte säga att Leksand har ett lag som är ett dugg sämre. Nödvändiga värvningar jagas och mer än något annat ser jag behov av minst en målfarlig forward och en spelskicklig back (ja, gärna Jonas Junland).
Men det gäller också att komma till skott snarast möjligt.
Alldeles för många skador är en förklaring, men jag kan också tycka att Robertsson & Co kastat om väl mycket med ständigt förändrade formationer. Det bara förstärker bilden av oro. Med Gordon och några till tillbaka, med något eller några nyförvärv på plats – då vill jag se en ökad kontinuitet och större förtroende.
Nu satsar vi på de här formationerna och ger det faktiskt lite tid för att hitta kemi och få det att fungera fullt ut.
Man ska inte tro att några frälsare ska komma in – det finns en anledning till att spelare är tillgängliga så här års – men träffas det rätt kan det utan tvekan betyda skillnaden mellan kvalspel och inget spel alls när grundserien är över om ett par månader.