Det är en försommardag i stort sett omöjlig att inte tycka om.
Solen skiner från en klarblå himmel, vinden sliter bara lätt i träden och till och med flugorna dåsar i taket.
Mattias Bäckman ler.
Han är redan brunbränd efter en kortare semester med familjen i Dubai och njuter av värmen. Fast 45 grader i Texas under tiden där var till och med väl mycket för en soldyrkande hockeyback.
Efter fyra år (med ett avbrott och en kortare återkomst) utomlands, i USA och Schweiz, är 25-åringen tillbaka i Sverige.
Och i Linköping.
– Jag har sagt det förut och det känns verkligen som att komma hem. Jag har inga problem med att bo borta och vara iväg, men vissa dagar kan du känna dig lite ensam och då är det skönt att ha familj och vänner nära hela tiden, säger han.
Är du trygghetstypen?
– Det vet jag inte. Jag var det nog kanske lite mer innan. Men när du säger det. . . jag ser fram emot att få lite mer trygghet i livet. På sistone har det varit korta kontrakt och ett år i taget. Jag har inte riktigt känt att det varit rätt läge att komma hem. Inte förrän nu.
– Det är skönt att komma tillbaka när jag fortfarande är relativt ung och utvecklingsbar. Sedan betyder det mycket att (Klas) Östman är här. Är det någon som kan få upp mitt självförtroende och få några pusselbitar på plats så är det han.
En hel del spelare som flyttat från andra ligor i Europa har haft svårt med anpassningen.
– Så är det. Jämför du Schweiz med Sverige är det nästan som att gå tillbaka tio år i tiden. Det kommer att bli en annan hockey och jag vet att det kan ta lite tid att hitta rätt. Är förväntningarna för höga direkt finns en risk att helt gå in i väggen.
Några veckor har gått sedan han presenterades som klar för Linköpings HC, med ett nyskrivet treårskontrakt på fickan. I måndags drog han igång träningen med nygamla laget och i går spelade han en viktig roll i den prestigeladdade fotbollsmatchen.
– Jaså, du har hört om crosspassningen till Jimmy (Andersson)? Den satt bra. Dessutom vann vi och det var det viktigaste. Haha.
Närmast kommer han från en säsong att glömma med schweiziska Kloten där det inte blev så mycket alls av det där med vinster.
– Klart att det varit tungt. Mest för laget, men du påverkas som individ också. Ju mer du förlorar, desto mer mentalt utmattad blir du. Då det gäller att hålla i, vara stark i sig själv och inte dras med för mycket. Du måste också tänka på på dig själv och din egen karriär.
När kände du att ”fasen, det här blir en tuff säsong”?
– Redan första dagen, faktiskt. Det var lite kaos i föreningen och blev som en negativ spiral. Vi var körda redan i november och då började det snackas om vilket lag vi skulle möta i kvalet.
Han var med och tog guld i junior-VM 2012 – i ett lag med spelare John Klingberg, Filip Forsberg, William Karlsson, Rickard Rakell och Mika Zibanejad.
Alla nu hyllade superlirare i NHL.
Mattias Bäckman hoppades få chansen i Detroit, men hamnade i AHL. Han trejdades till Dallas och hoppades få chansen där, men hamnade i AHL. Igen.
– Det var jättetufft. Det tog hårdare än vad jag trodde och kanske har erkänt. Jag har tänkt på det rätt mycket. Fan, att jag inte fick chansen. Jag tycker att jag tycker att jag borde ha fått det, men det är ju det många som tycker. Framförallt inför andra året i Dallas kände jag att det var riktigt nära. Jag var med fram till sista dagen innan jag fick lämna campen. Sen blev jag skadad och efter det rann det ut i sanden.
– Det kanske har gjort att man sjunkit lite i självförtroende. Du har haft en dröm och känt att den varit nära att bli verklighet. Det ska jag inte sätta här och ljuga om.
Har du gett upp NHL-drömmen?
– Hoppet finns kvar, men det är lång väg dit. Chansen blir ju mindre och mindre. Men nu fokuserar jag inte på det. Vad som händer efter de här åren i Linköping får vi ta då.