Saskatoon är den största staden i provinsen Saskatchewan i centrala Kanada. Under tolv år, mellan 1976 och 1988, leddes arbetet i staden av borgmästaren Cliff Wright. Hans barnbarn James gick inte i samma spår.
Han blev hockeyspelare i stället.
Nu värvad till Linköping för att vara med och leda LHC till framgång i SHL.
– Jag har fått uppleva så mycket med ishockeyn och ångrar ingenting. Sedan är det alltid så att det kan finnas ett ”tänk om”. Jag hade så klart gärna upplevt ett slutspel, som alla andra hade jag velat vinna Stanley cup. Men det har varit en häftig resa och jag hoppas få vinna ett mästerskap här i stället.
James Wright – jag kan inte komma ifrån att namnet får mig att tänka på en snedsparkande vänsterback i Sheffield Wednesday – ler när han säger det.
Han är verkligen en trevlig bekantskap.
Avspänd. Lättpratad. Nyfiken.
Med tanke på att han bara varit här i en månad pratar vi förstås engelska. Men ge honom lite mer tid och vi kan säkert skifta till svenska. Han frågar ständigt lagkompisarna vad olika svenska ord betyder och har under sommaren ägnat många timmar åt att plugga.
– Jag tycker att det är intressant med språk och när inte familjen varit här har det funnits extra mycket tid. Jag försökte också med ryska när jag var där, men inbillar mig att svenska är lite enklare.
– Så jag försöker, men är inte alls lika bra som Broc (Little). Jag plockar upp några ord här och där, men kan än så länge inte riktigt hänga med om två svenskar står och pratar. Då går det lite för fort för mig, säger James Wright.
28-årige centern – som tillbringade den senaste säsongen i Vladivostok nära kinesiska och nordkoreanska gränsen och i Astana i Kazakstan – har runt 150 NHL-matcher på sitt cv och kommer aldrig att glömma den första.
– Det var med Tampa Bay mot Atlanta. Det första som hände var att jag stod på isen intill (Ilja) Kovaltjuk. Det var nästan surrealistiskt. Samtidigt förstod jag att det var på riktigt, att min dröm gick i uppfyllelse redan där och då.
– Jag var ung och siktade på att bli en stjärna i NHL. Jag nådde inte dit, men är stolt över vad jag gjort. 99 procent av alla ishockeyspelare i världen vill spela i NHL, men det är inte så många som får göra det.
Första NHL-målet?
– Med Tampa mot San José. Vincent Lecavalier och Martin St Louis spelade fram och efter matchen fick jag deras klubbor. Det var stort för en 19-åring.
De senaste åren har han tillbringat i Europa och hymlar inte om att det var tufft att inse att chansen att få spela i världens bästa liga med största säkerhet var borta.
– Absolut. Det är svårt att acceptera att du inte kommer att spela där igen. Men jag vill gärna fortfarande tro att jag kan bli bättre och vill visa det här. Förra säsongen var tuff, så jag har en del att bevisa, säger James Wright.
Han tittar sig omkring i omklädningsrummet.
Det märks hur mycket han ser fram emot mot premiären mot Timrå på lördag. Av försäsongen att döma har han redan hittat begynnande kemi med skyttekungen Broc Little.
– Jag vet inte så mycket om övriga lag, men vet att vi har många bra spelare och ett skönt gäng. Jag skulle inte säga att jag är en dålig förlorare, men hatar verkligen att göra det. Det finns inget bättre än när du är i ett vinnande lag och allt bara flyter på. Förhoppningsvis ska det bli så i vinter, säger White.
Hur viktig är hockeyn?
– Nu har jag gift mig och fått barn. Oscar är två nu. Det gör att du får lite andra perspektiv. Ishockeyn är mitt jobb och den är viktig, men det är familjen som är viktigast. Jag ser verkligen fram emot att de kommer hit nu. Då blir livet ännu bättre.
Till sist, varför nummer 18?
– 10 är mitt nummer, men det är ju pensionerat här. Jag har försökt att få det varje år, men inte haft det sedan jag var knatte. Så då fick det bli 18 i stället.