Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC i SHL.
Det finns nästan någonting fult i att hoppas på för mycket. Man vill ju inte göra sig till åtlöje. Ändå sitter jag här i junisolen och går igenom lagbygget, inbillar mig saker om de nya spelarna, sätter ihop fantasifemmor och märker hur det faktiskt börjar bränna lite i bröstkorgen.
Det är inte magkatarr den här gången. Det är förväntan. Det är längtan. Det är den där bedrägliga revanschlustan. Igen.
Slutet på förra säsongen kändes inte direkt som ett steg framåt utan snarare som ett efterlängtat slut på ett baklängeslopp. Och även om man var glad för stunden så var det ingen direkt framtidstro som infann sig efter den där lyckosamma förlängningen i mars. Hos mig byttes glädjen istället snabbt ut mot tomhet. Kanske till och med mot hopplöshet och ilska.
Men så trillade några värvningar in och Mikael "Musse" Håkansson rörde någonting i mig och nu börjar ändå det där förbaskade hoppet visa sig. Igen.
Och kanske är det farligt, men jag tror på att få drömma lite.
Jag drömmer om ett LHC där vi inte bara klamrar oss kvar. Jag drömmer inte om ett lag där man lite tomt säger: “Vi måste steppa upp” efter en plattmatch, utan om ett där spelare och ledare faktiskt gör det. Och om vi ska ta kliv uppåt, framåt – inte bara i tabellen, utan också i respekt, i folks ögon – då måste alla ta ansvar. På riktigt. Både på och av isen.
Det är dags att laget faktiskt kliver fram. Inte bara i intervjuer och på sociala medier, inte bara när det står 5–1 hemma mot Leksand. Utan när det stormar. När vi misslyckas. När man ligger under med tre mål och publiken är tyst som under en begravning.
För det är väl där ett lag formas. I de där ögonblicken när man vill gå och gömma sig i båset, men väljer att kliva över sargen i stället. Då växer man sig stark.
På tal om styrka: Det är inte många hockeystäder där fansen stöttar sitt lag som Linköpings supportrar gör. Det är dags för spelarna att stå upp för sina supportrar, som fansen står upp för dem.
Vi på läktarna är trogna. Och vi vill inget hellre än att drömma. Vi vill stå i den där jäkla hallen och känna att vi är med – inte för att överleva, utan för att vinna.
Jag drömmer inte om guld. Inte än. Det vore mer än korkat.
Vi skriver juni och midsommar och jag drömmer redan om ett lag som sätter sig på bussen till Karlstad med stora ambitioner. Jag drömmer om att stå där i Saab Arena och känna att vi är farliga. Att vi är något att räkna med. Att andra supportrar säger: “Det där LHC… de har något på gång.” Och jag drömmer om att få gå hem en kall februarilördag med den där känslan i kroppen – du vet, den som bara kommer efter en match som betyder något, när laget gjort precis det vi bett om: Slitit, spelat med hjärtat, malt på. Visat klass. Vunnit.
Så när jag tittar på truppen nu, då är det kanske inte nyförvärven som väcker mest känslor. Det är de som redan varit här. De som redan fått vår tillit, vår sång, och vårt engagemang. De måste ge tillbaka nu. De måste leda oss och LHC. Annars står vi där igen, med ett gäng sminkade grisar.
Kanske är det för mycket att be om? Kanske inte.
Låt mig i alla fall få drömma vidare.
Låt oss få skrika oss hesa över något som betyder något. På riktigt.