Eva Harrison
– Det handlar om att du hela tiden lever med plågande tankar om att något är så jävla fel i en. Det är det enda som maler i en när man är trans och det är som att jag lever någon annans liv, beskriver Eva Harrison hur det är att leva med diagnosen könsdysfori.
Det är en gråmulen majdag i Linköping. Utanför C-hallen på Stångebrofältet ligger ett bortglömt "snöberg". 27-åriga Eva Harrison tittar till sin svartlila hoodie från Loughborough University.
Det var där hon gick innan hon hamnade i Linköping och sedermera blev elitdomare i SDHL. Den första transdomaren i svensk hockey.
– Jag spelade i Englands näst högsta liga för tjejer, men kände att jag ville något mer med hockeyn. Hockeyn är så liten sport i England och det är rätt begränsat med hur mycket man kan resa och så vidare. Jag ville mer helt enkelt, säger Eva.
I kombination med att studera på Linköpings Universitet gick så flyttlasset till Ryd. Hockeyn kom tidigt in i Evas Linköpingsliv och hon började rätt så direkt att döma juniorhockey, och att spela i Mjölby HC:s damlag.
– Jag hade dömt lite seniorhockey i England, men här fick jag börja med TV-pucken för att lära känna den svenska hockeykulturen lite. Sen har det gått bra och nu är jag ordinarie linjedomare i SDHL vilket känns väldigt skoj.
– Plugget gick tyvärr inte alls bra men eftersom jag har haft hockeyn så har jag blivit kvar, säger Eva och rättar till luggen.
I domaryrket finns heller inga begränsningar för om du är man eller kvinna.
– Det är det som är så skönt. Du ska döma en match, då bryr sig ingen om du är man eller kvinna, säger Eva.
Eva Harrison
Det finns också en annan anledning till varför Eva har stannat i Sverige och Linköping. I England skärps just nu också reglerna för hur transpersoner får idrotta i organiserade sammanhang och pådrivna av bland annat Harry Potter-författaren J.K. Rowling menar Eva att det är en toxisk stämning på andra sidan Nordsjön.
– Antitrans-rörelsen är jättestor och det är många inflytelserika människor som anser att vi är ett hot mot alla kvinnor i världen. Nyligen så beslutade högsta domstolen i Storbritannien att en människas kön ska alltid definieras ut efter det kön som man registreras som i födelsebeviset. Det sätter jättestora begränsningar för oss, säger Eva.
Hur känner du när du blir beskriven som ett "hot" mot andra kvinnor?
– Att det bara är fel och att de som tagit det här beslutet inte har konsulterat några experter eller oss. Rowling och andra lyfter också ofta brott som transpersoner har begått men det är ju för att personen har gjort fel. Inte för att den är trans, säger Eva och suckar djupt.
Här dömer Eva en internationell turnering.
Eva Harrison - som spelare.
Ett par ungdomar susar förbi på elsparkcykel. Det var i just de tidiga tonåren som könsdysforin började växa hos Eva.
– Upp till att jag blev tonåring så minns jag inte att jag tänkte så mycket på mitt eget kön. Jag var bara jag. Men sen när jag kom in i tonåren och min kropp förändrades så kände jag att något var fel. Det här var inte jag. Jag håller på att bli någon annan, säger Eva och rättar till hoodien.
För att komma till rätta med könsdysforin vände sig Eva till läkare och bad om hjälp. Det fick hon och efter att i två år levt "fulltid" som kvinna så har Eva genomgått behandlingar för att bli kvinna.
Känner du dig annorlunda?
– Absolut inte. Jag är bara en vanlig människa som kanske håller på med en lite speciell sport.
"Det var som att leva i en lögn", säger Eva Harrison om tiden innan hon kom ut som trans.
När Eva "kom ut" som trans i England fanns inte samma begränsningar som finns numera.
– Där och då kändes det som att jag slutade leva i en lögn. Det var otroligt skönt och på den tiden var det en mycket mer stöttande miljö i England. Efter pandemin har allt bara blivit värre för oss.
Vilken Eva är det du ser i spegeln idag?
– En som är mycket närmare min identitet. Sen är man kanske inte nöjd med allt men vem är det? Jag brottas fortfarande med min identitet men det handlar mycket om hur samhället har ändrat sig mot oss. I England känns min identitet rätt hotad. Det är den inte här, säger Eva.
Blir du kvar i Linköping?
– Ja. Sen är det tufft att inte vara hemma. Mina föräldrar blir äldre och min pappa börjar bli dement så det känns rätt jobbigt att inte vara där. Samtidigt så känner jag mig mycket mer välkomnad här i Linköping och Sverige, säger Eva Harrison, hockeydomare och transkvinna.