Carl Gunnarsson lämnande Linköping 2008 för spel i Toronto Maple Leafs.
Sporten träffar Carl Gunnarsson på ett kafé i centrala Örebro. 35-åringen är nu tillbaka på hemmaplan efter ett långt äventyr på andra sidan Atlanten, ett äventyr som på många sätt tog sin början i LHC. Redan som junior flyttade han till Linköping och totalt blev det fyra säsonger i A-laget och två SM-finaler.
– Det var grymt, min tid i Linköping var toppen. Det var coolt att få vara med på resan. Klart man grämer sig lite med två finaler utan att lyckas nypa hem guldet. Det är tråkigt att inte ha det på meritlistan.
Har du några känslor för LHC idag?
– LHC ligger mig varmt om hjärtat men det är inte många spelare kvar från min tid. Pajen (Niklas Persson) och Jonas Junland är väl den kopplingen jag har kvar på det personliga planet. Om jag kollar på SHL idag så är det främst Örebro som gäller, men LHC är absolut lag nummer två.
2007 blev han draftad som nummer 194 i sjunde rundan, men några tankar på att en dag spela i NHL fanns inte till en början:
– Nej, det tänkte jag inte. Jag hade fullt sjå med att ta en plats i LHC, säger han och skrattar.
Men flytten till NHL skulle komma. 2008 lämnade han LHC för spel i Toronto Maple Leafs.
– Det tog ett tag innan jag bestämde mig för att åka. Jag kände mig inte riktigt redo för ta ett steg och slå mig in i NHL. Jag hade etablerat mig i Linköping och skulle ha en framträdande roll där. Men till slut fick jag en knäpp och valde att åka.
Totalt blev det fem säsonger i Toronto och 311 NHL-matcher. 2013 kom dock ett oväntat besked, Gunnarsson trejdades till St Louis Blues.
Carl Gunnarsson spelade tolv säsonger i NHL och gjorde totlat 679 NHL-matcher.
– Det var tufft, jag räknade inte med att bli trejdad. Jag hade precis opererat höften så jag tänkte, hur är det möjligt, vem skulle vilja gå med på det här bytet?
Och nya den hemstaden St Louis hade inget vidare rykte:
– Några dagar innan vi flyttade hörde vi att en polis hade skjutet ihjäl en svart kille. Man tänkte, vart hamnar vi nu? Det tog ett bra år innan vi kände oss hemma.
Men på isen fungerade allt bra. Laget gick till slutspel tre år i rad och 2019 blev en magisk säsong, även om den började jobbigt.
– Det var inte många som trodde på oss. I januari låg vi sist i ligan, coachen sparkades och det var ingen rolig miljö att vara i. Men helt plötsligt började vi att klicka. Vi tuggade på och det blev ett självförtroende i gruppen som är svårt att förklara.
St Louis tog sig först till slutspel, sedan hela vägen till Stanley cup-final. I match två kom avgörandet i förlängningen, signerat Carl Gunnarsson – ett mål som fick sin egen lilla historia.
– Sent i tredje perioden sköt jag i stolpen och i pausen innan overtime stod jag och kissade bredvid vår coach. Han sa: "det var väldigt nära". Jag svarade med att säga: "jag behöver bara en chans till". På övertid gick jag in och hängde avgörandet. Coachen drog upp historien i omklädningsrummet efter matchen. Jag hade nästan glömt det men folk tyckte att det var skitkul och det var något som jag blev förknippad med.
St Louis vann till slut finalserien efter sju matcher vilket innebar att både laget och Carl Gunnarsson blev mästare för första gången.
Går det att beskriva känslan?
– Nej, det gör det inte. Det var mycket känslor på samma gång, ett fantastiskt minne att ha med sig.
2019 vann Carl Gunnarsson Stanley cup tillsammans med St Louise Blues.
Men karriären har bitvis varit kantad av skador. 2018 tvingades han bland annat till en knäoperation.
– Det har varit tufft, det sliter mentalt. Man är alltid jagad och det finns alltid någon annan som vill spela.
När han 2021 åkte på ytterligare en knäoperation valde Gunnarsson att avsluta ishockeykarriären.
– Jag kände att det här går liksom inte. Nu skiter vi i det här.
Saknar du ishockeyn idag?
– Jag saknar gemenskapen, den är svår att få någon annanstans. Det är kul att kolla matcher och så där, men jag har inget sug efter att spela.
Hockeykarriären är alltså till ända, åtminstone som aktiv spelare. Vad som blir nästa steg i livet återstår att se.
– Jag pluggar lite onlinekurser och ser om det är något som är intressant. Jag hjälpte till lite i Örebro hockey i vintras och vi ska diskutera om det kan bli en roll där även framåt.
Innan vi säger hej då: Bästa spelare du mött?
– Alexander Ovechkin. Han var som ett jäkla tåg.
Bästa svensk?
– Sedinarna (Daniel och Henrik) tillsammans var något helt annat. Otroliga.
Vilka vinner SM-guld först: LHC eller Örebro?
– Svårt. Just nu ligger Örebro kanske lite närmare, men det kan vända fort.