Det ska sägas. Det var med viss nervositet och rädsla jag packade ner skidunderstället och en vattenflaska i min hypotetiska hockeytrunk och begav mig till C-hallen utanför Saab Arena.
"Hur skulle mina (ibland) taskiga knän klara det här? "Hur ont gör det i rumpan om jag trillar?" "Tänk om jag får en puck på munnen" var funderingar som ekade i huvudet när jag traskade mot hallen, som jag senast var i som skolungdom.
(Vi ska återkomma till det där med tanden...)
"Du får låna allt. Det räcker med ett underställ. Vad har du för skostorlek och hur skjuter du med klubban?", frågade David på förmiddagen.
Jovars. I mina löparskor står det 44 och när jag spelat lattjo-innebandy så har jag varit vänsterfattad. Det ska nog gå.
Efter en knapp timme(!) med att dra på mig allt från damasker, suspensoar till knäskydd och armbågsskydd var jag redo. Nervös? Ja. Taggad? Ja.
Det sägs att män och killar i allmänhet stundtals har rätt svårt att hitta miljöer att sitta och snacka om livet, och allt däremellan. Ge dem då ett omklädningsrum så ska du se att det händer saker, och det gäller nog den mest rutinerade idrottsamatör till en inlånad "hockeyrookie" som jag.
"Rövgängshockey" spelar ungefär en gång i veckan och alla som jag pratar med i det här laget beskriver hur det kanske allra viktigaste med det här sammanhanget är "snacket" under tiden som du knyter skridskorna (stenhårt), tejpar benskydden ett par varv eller smörjer tigerbalsam på den där dåliga vaden.
När du blivit "vuxen" är det få platser där sånt snack finns.
Att då sätta sig i ett omklädningsrum i två timmar i veckan tror jag är som en bättre dubbeldusch för själen.
Hur gick matchen då?
Jovars. Efter mina första mycket stapplande skridskoskär kom jag ändå igång.
Jag tror att jag loggade drygt 30 minuters istid med + 1 och två hockeyassist i statistiken. Inget mål alltså. Detta trots att LHC-ikonen "Sebbe" Karlsson idogt försökte spela mig till perfekta lägen.
Kollega Per Bergsten hade nog gett mig en svag tvåa.
Jag håller med.
Vill jag göra comeback på isen?
Jovars. Det här är en motionsform lika mycket för själen, som för mina idag trötta, trötta ljumskar.
Ps. Ibland skriver vi sportreportrar att det där läget hade nog till och med jag gjort mål på. Det kommer jag inte skriva mer...