Häromdagen checkade Andrew Gordon in i samma lägenhet i Vasastaden som han bott i under alla år i Linköping.
Men riktigt allt var inte sig likt.
Den här gången hade LHC-forwarden med sig Fika.
En cockerpoo med pigga ögon och massor av spring i benen.
– Jag funderade över en massa andra namn. Några från den nordiska mytologin. Men så kom min syster på Fika och så fick det bli, säger Andrew Gordon samtidigt som lilla hundvalpen pockar på husses uppmärksamhet.
Har du aldrig tidigare varit i parken utanför Konsert & Kongress är det klart att det finns mycket att upptäcka. Inte minst när andra hundar kommer fram och vill hälsa. Det går alldeles utmärkt.
– Det märks att hon älskar alla människor och alla hundar. Hon har gjort varje dag speciell sedan jag hämtade henne. Jag är en hundmänniska och märker nu hur mycket jag har saknat det under de senaste åren, säger Andrew Gordon.
Han tittar sig omkring i parken.
Småpratar med en man som är på promenad med sin spanska vattenhund.
– Nu vet jag att det blir roligare att komma hem efter matcher och träningar. I stället för att titta på tv och somna på soffan kan vi ge oss sig ut på promenader. När det blir mörkare och kallare ska jag lära henne en massa tricks.
– Vi behöver inte prata så mycket mer om hur svårt jag har att koppla bort hockeyn under tuffa tider och hur mycket den alltid betyder. Men Fika bryr sig inte om om vi vunnit eller förlorat. Hon vill jaga den där tennisbollen ändå.
Motgångarna för Linköping HC under de senaste säsongerna i allmänhet och under fjolåret i synnerhet har tagit hårt på Andrew Gordon. Det har han flera gånger berättat om och pratar du med honom förstår du hur ont det fortfarande gör.
Den populäre kanadensaren startar snart sin femte säsong i LHC-tröjan och en sak är klar.
Känslan från den gångna vintern och våren vill han aldrig uppleva igen.
Han säger:
– De sista månaderna var hemska. Jag vill minnas den känslan och använda det som motivation för att det inte ska hända igen. Allt vi gjorde blev fel, allt jag gjorde gick fel, allt jag åt smakade illa... Jag har pratat rätt mycket med bland andra Jimmy (Andersson) och Sebbe (Karlsson) om det där. Låt oss aldrig hamna där igen.
– Ärren finns kvar och det gör ännu ont att tänka på hur vi förlorade så mycket, men det som hänt är historia. Det betyder ingenting nu. Vi är redo att känna oss bättre.
Med distans – vad var det som gick snett?– Många olika saker. Skador på viktiga spelare var en sak, men också hur vi lästes sönder och inte förmådde att ändra system. Även om det gick dåligt fortsatte vi att spela på samma sätt. Vi hade kunnat göra förändringar för att underlätta för oss själva, men det gjorde vi inte.
Det börjar duggregna där vi slagit oss ned på en bänk i parken.
Äh, ingen fara.
Vi sitter kvar.
Fika har förståndigt nog lagt sig mellan husses ben och delvis under bänken.
Nya vindar blåser i LHC med många nya människor i viktiga positioner och Andrew Gordon upplever en tydlig skillnad. Inte minst när det gäller ledarskap i omklädningsrum och på träningar och matcher.
Jämför du Roger Melin, som var tränare när han kom, med Bert Robertsson, som är tränare nu, så är skillnaden ungefär lika stor som mellan Vikingarna och Rammstein eller mellan ”Sjunde inseglet” och ”Nakna pistolen”.
– Du kan inte bara vända blad och säga att inget av det som hänt tidigare betyder något, men det är helt klart annorlunda. Mer av nordamerikansk stil än jag tidigare upplevt i Europa. Som att coachen har betalt för att vara elak mot dig. Haha.
– Nu säger jag inte att Bert är elak, absolut inte, men han har sin auktoritet, han är krävande och har sina förväntningar som du ska leva upp till. Det är han som är bossen.
Och?– Jag gillar det. Det är vad jag är van vid. Jag vill att någon talar om för mig vad jag ska göra och så gör jag det så bra jag kan. Jag tänker att vi har betalt för att göra som vi blir tillsagda. Vara lite som en soldat.
I skrivande stund är det bara tre nordamerikaner kvar i LHC-truppen. Derek Roy har lämnat. Chad Billins likaså. Samtidigt som mycket blågul spets försvann när Lukas Bengtsson flyttade till Ryssland.
Andrew Gordon:
– Klart att det känns att tappa killar som Derek och Lukas. Men vi har ett annat lag nu, byggt på annat sätt. Genom att jobba hårt kan du göra det som krävs för att vinna varje kväll. Det är inte alltid som mest skicklighet vinner. Titta på NHL i våras. Vem hade trott på St Louis?
– Det handlar om att spela på det sätt som passar laget bäst och det är den attityden som vi måste ha. Jag bryr mig inte om vad experterna säger.
Att Linköping blivit som hemma för 33-åringen från Nova Scotia på den kanadensiska sydostkusten kan knappast ha undgått någon med hockeyintresse i 013-land. Nu har han kontrakt till våren 2021 och skattereglerna gör att det är klart tveksamt med någon fortsättning efter det.
– Vore det bara upp till mig skulle jag spela här tills mina ben faller av, säger han.
Vad händer efter karriären?– Jag hoppas att jag kan spela tills jag är 40 och sen vill jag stanna inom hockeyn. Allt annat i hela världen skulle jag behöva lära mig från grunden. Det här är vad jag kan. Jag har många vänner som jobbar som scouter och... ja, jag tror att det skulle passa mig bra.
Oavsett vilket lär det inte bli aktuellt med någon permanent utlandsflytt.
– Nej, min familj är i Kanada. Jag är uppväxt i ett hem där mina föräldrar tog hand om sina föräldrar. Det vill jag också göra. Jag vill finnas där för de människor som jag älskar, säger Andrew Gordon.
Fika?
Hon har somnat.
Men bara högst tillfälligt.