Hemmalaget vann den tredje SM-finalen hur klart som helst, med 5–1 (3–1, 2–0, 0–0), och tog hem guldet till Norrbotten.
– Vi kommer inte upp i den standard vi hade behövt i början av matchen och fick en tråkig start med ett mål bakåt ganska direkt. När de sen fick några till så blev uppförsbacken för tung för oss. Vi fick 1–3 i slutet av den första perioden, med bud även på tvåan, men sen släppte vi två till och då blev det för mycket.
Tränaren Madeleine Östling kom ut från ett tyst omklädningsrum där spelarna just samlats och tagit ett första snack efter förlusten.
Det var återhållsamma miner, en och annan tår syntes på spelarna.
Östling försökte summera sina intryck snabbt inpå slutsignalen.
– Jag är stolt över den insats som tjejerna gjort, men det är synd att vi inte lyckas komma upp i den standard vi vill och verkligen peaka när det är en tredje och avgörande final.
Kan du på nåt sätt ändå vara nöjd med säsongen, så här tätt på en finalförlust?
– Nu är man förstås jättebesviken. Jag hade gärna sett mig och övriga i ledarteamet tillsammans med tjejerna åka runt med de där guldmedaljerna. Men sån är sporten, ett lag vinner och ett förlorar. Ska man se tillbaka på hela säsongen redan nu så är jag stolt över det vi gjort och det lagbygge Kim (Martin Hasson, sportchefen) satt ihop och hur vi har genomfört den. Men just nu är ändå den dominerande känslan att man är ledsen.
Emilia Ramboldt, en av de spelare som varit med länge och nu funderar på sin hockeyframtid, stod i korridoren och pustade ut.
– Det här är tungt. Man vill egentligen sluta på topp och efter det här får jag ta mig en ordentlig funderare på hur jag ska göra till nästa säsong. Nu ska jag vara mammaledig ett tag med vår son och då får jag både mer tid för familjen och för hockeyn, så vi får se vad som händer.
Om säsongen som nu tog slut sa hon:
– Jag tycker vi har spelat bra. Och i slutspelet vann vi två av tre avgörande matcher, vilket är en styrka. Å andra sidan är det ju den sista ´matchen man verkligen vill vinna så känslorna är väl lite dubbla.
Matchen då? Ja, efter två målsnåla matcher, med seger med 1–0 var sin gång, gick proppen ur på ett helt annat sätt den här eftermiddagen.
Luleå rivstartade direkt, precis som förra hemmamatchen, skillnaden var att man den här gången fick utdelning redan efter drygt två minuter. 1–0 blev både 2–0 och 3–0 och LHC var i det läget rejält utspelat. Emilia Ramboldt reducerade på slutet och fick lite ny energi av det.
Men den slocknade direkt i den andra perioden när hemmalaget tryckte ner LHC i flera minuter innan man satte 4–1, hur rättvist som helst. Matchen avgjordes totalt när Luleå tilläts komma två mot noll och spela bort Florence Schelling i LHC-målet till 5–1.
I den tredje perioden försökte LHC forcera för att om möjligt få till mål och komma ifatt. Men Luleå spelade enkelt och smart och fick tiden att gå så pass att hemmapubliken började sjunga om SM-guld redan med 13 minuter kvar att spela.
På slutet spelade egentligen båda lagen av tiden och Luleås spelare hyllades för sitt guld av publiken som gav dem stående ovationer.