Energifyllt och välkomnande är det i familjen Arlbrandts hus i Ekängen. Ner från trappan kommer en liten glad tjej springandes och ut från köket kommer en annan liten tjej med en väldans fart. Med frun Frida samt döttrarna Isabelle, Filippa och Felicia är Pär en minoritet i familjen.
– Alla är tjejer förutom du pappa, konstaterar den yngsta dottern Felicia och ler, dagen till ära med en glitterkjol på sig.
Efter en lång och framgångsrik karriär, både i Sverige och utomlands, placerade Pär Arlbrandt skridskorna på hyllan efter ett sagolikt slut. Som många andra elitidrottare drömmer om fick han avsluta med ett SM-guld spelandes för sin moderklubb, HV71. Det var dock i LHC 37-åringen hade sina bästa år som ishockeyspelare, där han mest är ihågkommen för sin historiska skridskostyrning i mål som räddade kvar klubben i elitserien säsongen 2011/2012.
– Ja, min skridsko är berömd ju, säger Arlbrandt och skrattar.
– Jag skulle egentligen inte varit inne på isen. Robin Figren skulle ha spelat. Jag minns inte riktigt hur det var, om han blev trött eller om han hade problem med en skridsko eller något, men han kom bara och bytte. Det var ingen som visste vem som skulle in och jag satt närmast dörren, så jag bara hoppade in.
Han spelade tre år i klubben och de två nästkommande säsongerna efter skridskorstyrningen hymlar han inte om var de bästa i karriären.
– Det är inget snack om saken. Året med Carl Söderberg, Simon Hjalmarsson, Mattias Bäckman och Magnus Johansson... Vi hade kemi allihopa och det var riktigt roligt. Det fanns inga bekymmer utan vi gjorde varandra bra i nästan varje match, säger Arlbrandt och ler stort.
Dock var det inte hemstaden Jönköping som lockade efter karriärens slut för varken honom eller frun Frida, trots att det var där de blev tillsammans redan vid 15-årsåldern. När familjen flyttade till Linköping år 2011, då Pär blev värvad till LHC, stanna de sedan kvar. Därmed pendlade Pär till Jönköping under avslutningen i HV71 och bodde också ensam i Schweiz när han spelade i Biel-Bienne.
– Vi har trivts så himla bra och har aldrig haft någon längtan tillbaka till Jönköping, säger Arlbrandt.
Vissa som lägger av hamnar i en identitetskris. Hur har det varit för dig?
– Peppar, peppar har jag aldrig känt så. En av mina bättre egenskaper är att jag är trygg i mig själv. Jag har aldrig sett bakåt eller varit sentimental utan jag har alltid sett framåt och försökt hitta nya utmaningar. Sen går det aldrig att ersätta en match inför 7000 personer, säger Arlbrandt och tystnar innan han fortsätter:
– Jag skulle ljuga om jag sa att jag inte saknar vissa moment. Men samtidigt är det många moment man inte saknar också.
Han skrattar.
Och visst har han fyllt sin tid med annat efter karriärens slut. Förutom att han fått mer tid för familjen har han bland annat dykt upp i division 5-fotbollen och spelat några matcher innebandy i division 2. Bäst går det för honom inom padeln där han är rankad runt topp 50 i Sverige. Dessutom har han precis avslutat sin första säsong som assisterande tränare för LHC:s J20-lag.
– Jag är otroligt glad över att jag inte har något trasigt knä eller en trasig axel. Jag har ju kunnat fortsätta vara en idrottare, fast inte på elitnivå. Där har jag också fått ta del av lagsammanhållningen som är så jäkla rolig, så då har jag kunnat ersätta den delen.
Hur är du som tränare då?
– Jag tror att jag är lite för snäll. Jag har lite svårt för att till exempel ta bort en spelare. Samtidigt har det varit kul och inspirerande och man känner att man utvecklas hela tiden, förklarar Arlbrandt och fortsätter:
– Jag har haft hand om backarna i år och det har varit en utmaning. Jag kanske inte kan stå och skälla ut någon då jag bara vet att det blivit fel men inte varför det blivit det. Om man inte har något konstruktivt att komma med är det bättre att vara tyst. Där har jag mycket att lära mig.
Kommer du fortsätta?
– Jag har bara kontrakt den här säsongen och sedan vet jag inte vad som händer. Som läget är nu (med coronavirusets påverkan, red anm) är det nog ingen klubb i SHL som kan säga att de har en plan utstakad. Ekonomin kommer få sig en törn för alla, säger Arlbrandt.
– Man har varit så inne i det här nu så man får ta några veckor och känna efter om man vill satsa på det eller inte.