– Jag fick en fråga, men just nu har jag inte tiden och inte möjligheten med tanke på agentrollen och mitt civila arbete. Fråga mig om fem år.
Du låter ändå lite lockad.
– Om förutsättningarna finns och min livssituation är rätt. Absolut. Nu har också min fru Cecilia gått in i politiken och jag ska stötta henne som hon har stöttat mig.
Mike Helber är sig lik, med en energi och nyfikenhet som är stört omöjligt att värja sig emot.
Vi träffas på ett fik i centrala Linköping.
Han tar en kaffe.
Svart, utan mjölk och socker.
52-åringen från Ann Arbor strax utanför Detroit är mer än något annat symbolen för Linköping HC:s häftiga resa mot Sverigetoppen. Först som spelare och lagkapten, sedan som klubbdirektör. Nu upplever han som åskådare hur föreningen år efter år misslyckas med att ens gå till slutspel.
Hur har det blivit så här? Varför har positionen försvagats så för SHL-laget?
Mike Helber tar en klunk av kaffet och säger:
– Titta på de bästa lagen. Titta på Skellefteå, Växjö och Färjestad. När hörde du att det var bråkigt och oroligt där? Det stora dilemmat är att du måste hitta en stabilitet i ledningen och jag trodde att LHC hade det på gång med ”Nocko” (Niclas Björkman, avgående klubbdirektören) och Christer (Trägårdh, ordföranden). Men så exploderade allt på en dag.
Vi återkommer till den uppmärksammade händelsen som fick Björkman att lämna sitt jobb, Helber har mycket att säga om det också, men låt oss först fokusera på det där med stabiliteten.
– Det finns inget lag som vinner något med en skakig ledning. Kontinuitet och långsiktighet. Jag säger inte att inte LHC har stabila människor, men det är ingen stabil ledning. Det har varit för många byten under de senaste åren.
Det märks att han går igång.
Kan knappt sluta prata.
– LHC är fyra år från att bli ett topplag igen om man börjar nu och bygger på rätt sätt med en grupp som håller ihop. Jag tror på Klas (Östman, tränaren) och på längre kontrakt med många spelare. Klockrent att inte behöva göra en massa förändringar. Fram till omgång 42 var man precis där man ska vara. Det var det sista som havererade. Visst, det behövs en Broc (Little) som är frisk. En (Markus) Ljungh som är bättre. En (Ty) Rattie som gör mer.
– Men igen: titta på de bästa klubbarna. Hur länge har ordförande, klubbdirektör och sportchef jobbat tillsammans? I LHC har ordföranden suttit i nio månader, klubbdirektörstjänsten är vakant och sportchefen kom in förra våren. Totalt ett och ett halvt år på de tre tyngsta posterna. För att vara topplag krävs femton år. Eller åtminstone tolv.
– Det var ingen tillfällighet att vi låg i toppen när Christer Mård, Johan Hemlin, Anders Mäki och jag kunde jobba så tätt tillsammans i så många år. I någon konstellation åkte vi bil till Göteborg, Jönköping och Karlstad och vi pratade och pratade och pratade. Timmar på timmar på timmar.
– Det byggde tillit och trygghet. Än idag ställer jag samma fråga till ledarna? Hur många gånger har ordföranden, klubbdirektören och sportchefen suttit tillsammans i en bil och åkt till en bortamatch? Det finns så klart andra lösningar, men tiden när vi satt och diskuterade och ifrågasatte utan att någon annan hörde betydde så mycket.
Som alla andra reagerade han starkt på nyheten när Niclas Björkman konfronterades av uppretade supportrar efter en match, vilket ledde till att klubbdirektören dagen efter sade upp sig.
– Enormt tråkigt att Niclas kände att det var bästa lösningen för honom och familjen. Jag var inte där. Jag vill säga det först. Någon har målat på mitt hus och någon har stoppat en död fågel i min brevlåda. Tror jag. Annars hade den flugit dit. Jag har upplevt situationer med uppretade fans som vill ha svar säkert tio–femton gånger där jag mått lika dåligt och varit minst lika förbannad.
– Men jag tog det inte som hot utan som frustration. Jag är tacksam att jag aldrig har blivit hotad. Det har aldrig varit någon som sagt att ”jag ska klippa dig, din jävel”, säger Mike Helber.
Han beklagar Björkmans avhopp.
– Jag tror att Niclas tänkt på det under en längre tid. Det är så mycket press från så många olika håll. Med ekonomin, med resultaten och med folk som tycker och tänker. Allt med sociala medier har också gjort det mycket svårare att leda. Då behövde jag fundera över vad som skulle stå på löpsedeln dagen efter. Nu kan det balla ur så snabbt. Det finns ingen tid att pausa och andas. Har du inte läst? Det kom ju ut på twitter för sex minuter sen.
Hur mycket påverkade det laget, tror du?
– Enormt mycket. Klart som sjutton när viktigaste personen i föreningen säger upp sig. Alla är människor och alla bryr sig. Sen kan vilken tränare som helst säga att nu fokuserar vi på matchen, men då är det för sent. LHC borde ha lagt locket på. Inte sagt något då utan tagit det en vecka senare eller så.
Sugen på en återkomst som klubbdirektör?
– Nej.
Varför inte?
– Det är ett livsstilsjobb. Du måste vilja vara det mest av allt. Du måste leva det. Alla dagar i veckan. Jag är inte beredd att offra den tiden längre. Jag har gjort det. Jag har ett jobb nu som är utmanande, häftigt och kul, men det finns knappt en människa utanför väggarna som bryr sig om det går bra eller dåligt.
– Däremot har jag sagt att jag gärna kan vara med som bollplank och att folk i klubben är välkomna att höra av sig om de vill prata, säger Mike Helber.