Leendet går från öra till öra på Alexander Johansson när han kommer ut från omklädningsrummet efter tre vunna poäng mot Färjestad. För drygt två veckor sedan blev det klart att han skulle spela SHL-hockey för Linköping. Nu har han på dessa stått för tre mål och två assist. Kontraktet är skrivet till slutet på säsongen – men det finns också en klausul där båda parter efter dessa sex matcher har rätt att bryta.
– Jag frågade "Pajen" (Niklas Persson) på skoj nu om jag fick fortsätta. Han tyckte väl att vi skulle köra vidare, säger Johansson och skrattar till.
– Det var ambitionen från båda hållen. Men som sagt kom jag från division 1, jag har haft lite skador de senaste åren och jag respekterar det. Jag ville också känna att det kändes rätt, att jag tycker det är kul och känner att jag kan bidra.
Nu måste han ringa till sin arbetsgivare som han haft tjänstledigt från i dessa veckor och berätta att han behöver förlänga ledigheten till sista april.
– De är rätt sportintresserade så jag tror att de har koll på vad som hänt, säger 32-åringen och skrattar igen.
Alexander Johanssons resa är numera välkänd. Han var kapten i Färjestad säsongen 2017/2018. Blev av med C:et på bröstet, fick skadeproblem och klubben bröt hans kontrakt. Istället blev det en säsong i tyska Grizzlys Wolfsburg innan han tog steget till Halmstad Hammers i division 1.
Nu är han tillbaka i SHL-hockeyn och har bevisat att det är på den här nivån han hör hemma.
– Våra roller har börjat sätta sig lite, fler och fler kliver fram och det har varit en kul början än så länge, säger Johansson och fortsätter:
– Jag hade inga krav på mig varken från LHC eller för egen del att jag skulle stå för den här utdelningen. Sen vill man alltid göra mål. Men jag förstår min roll och vad jag är duktig på. När vi ligger där vi ligger måste alla kräma ur sitt bästa och lite till. Förhoppningsvis inspirerar det fler till att vara skillnaden i matcherna.
Han är vältalig, sprider en bra energi och ger bra och välgrundade analyser. Att han varit kapten och en tongivande spelare i SHL-tidigare är inget som förvånar.
– Jag är bara mig själv. Man märker tyvärr att man blir äldre och äldre och är på sista kvarten av timmen i karriären. Det gör att jag tillhör de äldre i laget. Då gäller det att lätta på stämningen när det är tungt och samtidigt försöka hålla en jämnare nivå när det blir för lättsamt. När vi ligger där vi ligger hjälper det inte att trycka på varandras axlar och få saker att bli större än vad de är. Det gäller att ha en enkelhet i vardagen och en glädje som smittar av sig.
I en tidigare intervju sa du att frugan ville att du skulle ta chansen i LHC. Vad säger hon nu?
– Hon saknar mig där hemma och gör ett fantastiskt jobb med att dra ett tungt lass med barn, matlagning och jobb. Men hon är fantastisk. Hon är uppmuntrande och en otroligt driven människa som vill att man ska sträva framåt. Hon vet att det kommer ta slut en dag och att jag inte kommer kunna göra sådana här roliga grejer. Då kanske jag får dra ett tungt lass hemma så hon får göra sitt.
Det syns att du tycker det är kul också.
– Ja, har man varit där jag har varit med skador och motgångar som det varit de senaste åren... Att få vara frisk och hålla på med det man älskat att göra sedan man var fem år gammal. Varför ska jag inte vara glad och njuta av tillvaron? Sen är det mörka dagar och tuffa stunder också. Men när man går och lägger sig på kvällen tänker man ändå att man är lyckligt lottad.