Han har varit Norrköpings och Vita Hästens man i världens bästa hockeyliga sedan säsongen 2007/08, när han först släpptes upp från farmarlaget Grand Rapid Griffins till Detroit Red Wings.
Redan under den första säsongen fick "Jonte" vara med när laget vann Stanley Cup, även om han själv fick nöja sig med åtta matcher i grundserien. Det räckte dock till en bejublad hemkomst till Himmelstalundshallen där han fick posera med den mytomspunna pokalen den sommaren.
Slutet, för det lär nog bli så i coronavirusets virvlande framfart, blev långt ifrån lika glamouröst.
Mäktiga Detroit, som har hackat betänkligt de senaste åren, ligger sist i grundserien som har pausats. Och Jonathan Ericsson själv har fått uppleva en märklig säsong där han har varit skadad tre gånger, blivit nerskickad till farmarlaget och dessutom uppsatt på waiverslistan (tillgänglig för andra klubbar) två gånger.
Det blev 18 NHL-matcher den här säsongen, totalt 756 över 13 säsonger. Kontraktet går ut och han själv är inställd på att det är punkt redan nu.
– Ja, jag tror inte Detroit kommer spela mer. Det senaste är att allt är framflyttat till den 30 april, om det ens går att börja då. Jag tror att det blir slutspel direkt i så fall, möjligen någon form av play in för de lagen som ligger precis runt strecket, säger han.
Du tror det blir slutspel i alla fall?
– Jag hoppas det. Det är så mycket pengar inblandat i det också så de vill genomföra det om det går. Det positiva är i alla fall att det finns mycket tv-tider att fylla när OS har lagt ner.
För Jonathan Ericsson och Detroit finns det inget positivt alls med säsongen. Han suckar och beklagar sig över den dåliga starten som därefter kom att spegla hela spelåret.
Slutet i sig rann bara ut i sanden när ligan helt plötsligt sattes på obestämd paus.
– Vi var i Washington den morgonen och skulle spela när beslutet kom. Då var det bara att ta sig hem. Sedan dess har jag inte träffat någon i laget förutom Frans Nielsen. Flera har åkt hem till sig och det känns så sjukt att man inte ens hann säga hej då när man har spelat här i hela sitt liv. Man ville ha en sista match att kunna se fram mot och njuta av men det blev inte så, konstaterar han.
Vilken blev den sista då?
– Jag kommer inte ens ihåg vilka det var mot men det var hemma (förlust mot Carolina med 2–5 den 10 mars). Det var första gången som alla våra barn var där samtidigt i alla fall.
Roligare avslut kan man ha efter en lång karriär.
Jonathan Ericsson beskriver en familjesituation i karantän i väntan på att det ska lätta. Samtidigt går funderingarna på att flytta tillbaka till Sverige för gott.
– I början träffade vi Frans och hans familj men nu har vi varit helt ensamma. Skolan är inställd hela läsåret och det är total lockdown (stängt) överallt.
Tränar du ändå?
– Ja, nu är jag igång. Första veckan gjorde jag ingenting men nu kör jag fyra–fem gånger i veckan. Jag behöver det, både för kroppen och för att må bättre.
Jonathan Ericsson har haft stora problem med höften och ryggen och det gör att han är osäker på om det blir någon mer hockey.
– Om jag ska vara ärlig vet jag inte vad jag känner. Kroppen har tagit stryk och jag är nog förste kandidat till en höftoperation. Men om jag inte ska spela mer behöver jag kanske inte operera och det är inget kul med sex månaders rehab heller. Det viktigaste är att kunna vara aktiv med de här "galna" barnen vi har, säger han.