Videon är inte längre tillgänglig
Alla är överens om att slutspelet inte är som vanligt. Det viktigaste för Dan Tangnes? Att vara som vanligt.
– Vi har umgåtts i stort sett dagligen sedan i slutet av juli. Om jag plötsligt började göra saker annorlunda skulle spelarna genomskåda det direkt och fundera på vad det är för fel. Vi ska fortsätta att skapa en känsla att det vi gör och har gjort är jävligt bra. Chansen är att vi kan gå hela jävla vägen, säger han.
Vi sitter på en öde läktare i Saab arena.
Det blir ett långt samtal om det som varit – och framförallt om det som kommer.
Han pratar.
Jag lyssnar mest.
Föryngring
Den svenska tränarkåren är på väg att förändras och föryngras. Den här säsongen är tre av 14 SHL-tränare under 40 år. De två yngsta står i varsitt bås i kvartsfinalen mellan överraskningen Linköpings HC och regerande mästarlaget Växjö. Att åldern inte spelar någon roll visade Sam Hallam när han i våras ledde Smålands just nu största hockeystolthet historiskt SM-guld i våras. Nu ska fyra månader äldre Dan Tangnes tidigt sätta stopp för en upprepning.
Den norske skåningen längtar dit.
– Det är som med spelarna. Det är det här som man hoppats på att få uppleva i slutet av säsongen. Allt ställs på sin spets, intresset ökar och det blir full fokus på en motståndare. Det gäller att balansera det på ett bra sätt. Inte göra det för stort. Man behöver inte köra upp en eldgaffel i röven på någon.
– Mycket handlar om att lita på det som vi gjort under en hel säsong. Det går inte att komma på något revolutionerande i mars månad. Om vi inte får ut så mycket som möjligt av det vi pratat om tidigare kvittar det om vi ritar bågar till höger eller vänster, säger Dan Tangnes.
– Vi pratar givetvis även om taktiska saker, men ingenting som vi inte pratat om förut. Det är inte så att ”nu ska vi börja att göra så här, för det kommer att funka mot Växjö”. Vi ska inte uppfinna hjulet igen. Absolut inte.
Du kommer att säga att Växjö är favorit och Hallam kommer att säga att LHC är favorit.
– Äh, det där är ett spel som inte spelar så stor roll. Det är två lag som har stor respekt för varandra.
Känslofyllt
Det kan vara 21 matcher kvar av den här säsongen.
Eller fyra.
Eller mer troligt: något däremellan.
Det vi vet är att LHC så här långt gjort det bättre än vad de allra flesta hade trott.
– Om jag känner en press? Absolut inte. Jag tycker bara att det ska bli fantastiskt kul. Vi har klarat av första delmålet och nu måste vi kunna njuta av det här.
Det måste ändå vara lättare sagt än gjort.
– Men det tror jag att alla känner. Titta var alla tippade oss i höstas. Det fanns ingen som hade oss som SM-vinnare eller i SM-final. Det är det vi ska komma ihåg. Vi har gjort en väldigt bra resa och ska fortsätta den ett tag till.
Han tystnar för ett ögonblick och tittar sig runt i arenan.
– Jag måste säga…jämfört med i fjol känner jag att det finns något extra i det här laget. Det finns en enorm hunger. Det tror jag är viktigt. Alla vill det väldigt, väldigt mycket. Det lag som verkligen får det att stämma har världens läge att gå hela vägen. Jag känner verkligen att vi är ett av dem.
Förra året pratade jag med Roger Melin om skillnaden mellan serie och slutspel. Han menade att du så här års som tränare måste lägga band på dina känslor.
– Ja, det blir extra påtagligt i ett slutspel. Att inte hänga i ljuskronorna efter en seger eller ligga i fosterställning efter en förlust. Det börjar med oss i ledarstaben. Svävar vi iväg för mycket åt ena eller andra hållet reflekterar det på spelarna också.
– Du får inte distraheras av för många saker som ligger utanför din kontroll. Som media. Gör Broc Little tre mål i första slutspelsmatchen vill alla göra reportage med honom till match två. Då kan det bli så att man får säga att ”nej, nu är det det här som gäller”. Självklart inte tacka nej till allt som kommer, men ändå hitta en balans.
Bergochdalbana
Han har inte varit med om ett SM-slutspel som huvudtränare, men väl en kvalserie med allt vad det innebär av känslomässig bergochdalbana. LHC-coachen har hyllats för insatserna under säsongen och utsågs nyligen till slutspelets näst bästa tränare i en C more-undersökning med spelarna.
– Det måste ha varit våra egna spelare som hade röstat. Haha. Det gäller att ha lite självdistans. Jag har en granne (Björn Hellkvist i Malmö) som just fått uppleva något helt annat och jag har själv varit i den sitsen att jag fått sparken.
– Men klart att det är väldigt kul när spelarna uttrycker sig så. Någonstans bygger jag mitt ledarskap på att vara prestigelös, men ändå tydlig. Jag försöker behandla spelarna på ett respektfullt sätt och ser dem i första hand som människor och inte som ishockeyspelare. Det tror jag att de uppskattar. De är inte bara pjäser i mitt lag som ska göra mig framgångsrik och vinna matcher.
– Det finns en jättebra dokumentär på SVT play just nu. Om Fetisov och spelet bakom kulisserna i sovjetiska och ryska ishockeyn. Från Tarasov till Tichonov. Den är sevärd. Har du sett den?
Nej.
– Sorry. Var var vi? Jo, jag hade inte klarat mig en sekund utan Klas (Östman), Tomas (Montén) och Micke (Vernblom). Vi har hittat ett koncept som vi följt fullt ut och jag hoppas att de också känner att de har stor del i resultaten. Jag har säkert utvecklas som huvudtränare och människa, men det är svårt att se när man är mitt inne i det själv. Det blir nog lite lättare i en solstol på Cypern i sommar.
I samma undersökning var det flest spelare som sa att ”om inte vi vinner SM-guld, så hoppas vi att Linköping gör det”. Vad säger det?
– Det har jag svårt att svara på, men jag antar att det innebär att folk gillar hur vi spelar och hur vi har satsat. Det är många killar som haft en positiv utveckling. Sen är vi inte det lag som det snackats mest om. Då blir det lätt att ”hoppas de knäpper de där på näsan”.
Näringskedja
Sambon Anja och dottern Wilma bor kvar i huset i Ängelholm, men kommer de inte upp till Linköping under veckosluten åker pappa hem. Fast nu blir det glesare med hembesöken ett tag. Även tränaren är på väg in i den slutspelsbubbla som det ofta pratas om.
– Jag kände det när vi var lediga i helgen. Efter sista matchen i förra veckan var det som om kroppen pustade ut och stängde av. Jag började bli snuvig och plötsligt kändes det som om jag var 85 år gammal. Det var bra med några dagars distans. När jag åkte hemifrån sa Anja att ”vi håller tummarna och hoppas att ni ska hålla på länge”.
LHC-säsongen har på många sätt varit positiv. Men det kan också göra läget tuffare inför nästa.
Dan Tangnes är medveten om läget och säger:
– Det är nackdelen med den plats vi har i näringskedjan. Vi måste få in spelare som vi får att spela över sin prislapp. Och när de väl har spelat över sin prislapp och har ett kontrakt som går ut så blir de attraktiva för andra som är beredda att betala ett högre pris.
– Det har varit en av våra drivkrafter att verkligen utveckla varje spelare och att de som kommer hit ska känna att jag blev en bättre hockeyspelare under mina säsonger i LHC. Jag tror nog att vi börjar nischa och marknadsföra oss på det sättet i svensk ishockey. Folk ser att ”oj, vad alla verkar växa i Linköping”. Ska du vara ett topplag trots mindre plånbok måste du hitta andra områden som du är bättre på än att betala mest.