Vi ses i centrala Gävle. För Tommy Jonsson är Stortorget speciellt. Det var här som Brynäs hyllades efter SM-guldet 2012 och det kändes som om hela stan var på plats för att fira. Nu har snart ett år gått sedan hastiga uppbrottet från Linköping, han arbetar som servicechef på ett företag i ventilationsbranschen och har inte satt sin fot i en ishall sedan dess.
– Jag mår bra. Det var rent av länge sedan jag mådde så här bra, säger 49-åringen och beställer en kopp kaffe.
Svart.
Utan socker.
När LHC-bossarna Roger Ekström och Niklas Persson skiljs åt efter bittra 0–4-förlusten mot HV 71 i sista omgången av grundserien är de helt överens om att det måste till en förändring.
Tommy Jonsson ut och en ny tränare in.
Vem?
Det vet de inte.
Än.
På presskonferensen i Jönköping frågar jag Tommy Jonsson om han tränar LHC även till hösten. Han svarar direkt och på samma sätt som säkert de allra flesta skulle göra.
– Jag har kontrakt ett år till, så det utgår jag ifrån. Sen är det inte jag som bestämmer det, säger han och ser något irriterad ut över den på sitt sätt självklara frågan.
Det har varit en skadefylld säsong i fritt fall, efter en lovande start har LHC förlorat och förlorat och på morgonen efter HV-matchen tar Jonsson spiraltrappan från omklädningsrummet och knackar på dörren till Niklas Perssons rum.
När han går därifrån har han inte jobbet kvar.
Nu sitter vi på fiket, före detta tränaren tar en klunk av kaffet och sjunker tillbaka i fåtöljen innan han säger:
– Det kanske inte var meningen att jag skulle vara kvar. Jag vet inte. Det kanske fanns en mening med det som hände.
Ett knappt år har alltså gått sedan tränaren fick lämna LHC i förtid och det har varit mer eller mindre helt tyst om Tommy Jonsson. Inte för att han hållit sig undan, utan mer för att ingen har frågat.
Han säger:
– Det var ett hastigt uppbrott och även om jag var oförberedd tror jag mig vara rätt bra på att känna vad människor ger för energi. Samtidigt tänker man att man inbillar sig. Som tränare finns det också alltid i bakskallen vad konsekvenserna kan bli om det går emot.
– Niklas (Persson) sa att han ville hitta en ny tränarstil. Först blir det väldigt omtumlande och . . . jaha, vad ska jag göra nu? Hur gör jag med min lägenhet? Vart ska jag ta vägen? Den där ovissheten. Allt blir bara tomt.
– Sen att gå nerför trappan och säga till kollegorna att det inte blir något nästa år. Att jag har fått sparken. Det är inte kul. Då vet man också att nu går det en halvtimme och så börjar alla tidningar att ringa.
Är du bitter?
– Absolut inte. Till att börja med var det mer besvikelse och jag tänkte att fan, kan man inte ha lite mer tålamod? Men det satt i betydligt längre när jag fick sparken från Brynäs. Då kände jag en bitterhet mot hela sporten.
Han funderar.
Blickar ut genom fönstret.
Säger:
– Det hade varit skillnad om man varit en skitstövel och kört över allt och alla. Men jag vet hur branschen är och har du gett dig in i leken så får du leken tåla. Ofta är det enklaste att göra sig av med tränaren. Det blir påtryckningar från olika håll och då orkar man till slut inte hålla emot. Vad vet jag. Man skulle kanske reagera på samma sätt i den rollen.
Kan det finnas en gradskillnad i att få sparken?
– Det låter kanske konstigt att säga, men man blir ju luttrad. Med Linköping tyckte jag mest att det var tråkigt. Jag trivdes jättebra med laget, kollegorna och staden. Någonstans var det nog en nackdel att det gick så bra i början. Det skapade någon slags eufori och många glömde bort vad vi gick in med för förväntningar.
Kanske en dum fråga, men ändå. Kan man lära sig att få sparken?
– Absolut. Det tror jag. Du måste gå vidare, men samtidigt har du en skyldighet mot dig själv att bearbeta det. Vad skulle jag ha gjort annorlunda? Det är lätt hänt att börja tvivla när det händer, men jag tycker att det har stärkt mig också. Ett träd i blåst får starkare rötter.
Vad gjorde du för fel?
– Klart att man ältar, men jag gjorde mitt bästa. Man kan tänka att man ska vara si eller så, men jag kan inte vara någon annan än den jag är. Där är jag väldigt trygg. Det är ett team som jobbar, men som tränare är du ensam och utlämnad. Om det bara handlade om tränaren skulle bästa tränaren vinna varje år, säger Tommy Jonsson.
Han undrar hur läget är i Linköping. Är nyfiken. Vill veta. Om spelare, publik. . .ja, om det mesta.
Jag berättar.
Han lyssnar.
– Jag tror och tycker att Linköping gjort helt rätt i vinter. Att man trots att det gått knackigt inte kickat (Bert) Robertsson. Att man låtit honom vara kvar och gett honom arbetsro. Bara organisationen får sätta sig, så kommer det att bli bra. Jag ville ha Bert till Brynäs, förresten.
Jaså.
– Ja, som assisterande tränare under mitt första år. Men han valde Skellefteå i stället.
Flera tränare har fått lämna under säsongen. Hur reagerar du då?
– Jag förstår hur de mår och hur de har det. Det kan vara ett ohälsosamt yrke ibland. Titta på rubrikerna från NHL om alkoholproblem och psykisk ohälsa. Under nio månader är du som i en centrifug där du jobbar konstant.
Har du någon kontakt med Linköping?
– Nej. Det blir ju så. De är i sin bubbla och det har jag full respekt för.
Tommy Jonsson berättar att han nog aldrig sett så mycket ishockey som den här säsongen. Men inte en enda match på plats. I stället slukar han det mesta från tv-fåtöljen i renoverade sommarstället i Skutskär, med Dalälven som närmaste granne.
– Jag tycker att det är skönt att slippa vimlet och trivs verkligen därute. Jag tycker om kusten, jag tycker om havet. Nära havet vill jag bo. Haha.
Det måste vara annorlunda att titta på hockey bara för att det är kul.
– Absolut. Man vet att de som står i båset har så mycket mer information än vad vi har som sitter på sidan. Det är jävligt lätt att sitta i soffan och tycka och tänka när du inte står där mitt i pulsen och har något ansvar.
Många idrottare vittnar om tystnaden och tomheten när rampljuset slocknar och telefonen slutar att ringa. Jonsson säger att han kan förstå känslan, men att han inte själv känt av den och det slår mig att han ser pigg ut.
– Just nu är jag i en fas i livet där jag inte känner att jag behöver ersätta den pulsen. Jag har en bra tillvaro och behövde det här lugnet. Att kunna släppa jobbet när jag går hem.
Det låter nästan som att ishockeyn är ett passerat kapitel.
– Just nu är det definitivt så. Jag har ingen längtan tillbaka. Man ska aldrig säga aldrig, men i så fall i en annan roll. Som ledarcoach, eller nåt sånt. Inte nödvändigtvis inom idrotten. Näringslivet har en hel del att lära därifrån. Annars skulle jag kunna tänka mig att jobba med utsatta människor och ungdomar som hamnat snett. Det vore också spännande.
Är det några klubbar som ringt?
– Ja, men jag har sagt nej direkt. Jag har inte motivation för det.
Kan det finnas en sorg i det?
– Nej, det är så skönt att jag inte känner så. Då hade det nog varit lätt att bli bitter.
Kaffet är urdrucket och vi går ut på stan. Tommy Jonsson tittar ut över Stortorget och ett leende sprider sig i ansiktet.
– Hälsa alla i Linköping, säger han. Jag önskar dom all lycka.
Hälsningen är härmed framförd.