Gör du en intervju brukar den nästan alltid slentrianmässigt börja med ”hur är läget?”.
Det gör den här också.
Men det är inte jag som frågar.
Det är Markus Ljungh.
Sen, när vi klarat av den inledande lägeskollen och slagit oss ned på läktaren i ett till synes näst intill öde Saab arena, är det mest han som pratar. Om säsongen som varit, om besvikelsen, om framtiden och om längtan efter slutspel. Som avslutning kom vi också in på det här med att – fuska.
– Jag försöker så mycket det går. Hoppas ingen domare läser det här, men den som fuskar bäst vinner ofta mest. Det försöker jag säga till centrarna i vårt lag. Fuska så mycket du kan. Vad gör det om han ger dig en varning?
Säger 32-åringen och ler. Vad frågan gällde? Kolla i faktarutan här intill så får ni se.
Vädret är som vanligt så här års. Solen bryter med ojämna mellanrum fram genom molnen – men så, liksom på trots, börjar det plötsligt regna och blåsa snålt. Ungefär för LHC under en säsong som ännu en gång slutade med missat slutspel. Det var underkänt och vi gav centerstjärnan – som på 44 matcher svarade för ovanligt svaga 22 poäng – samma betyg med motiveringen:
”Potential för att vara en av seriens bästa centrar. Det har han inte varit. Därför blir inte betyget högre.”
Markus Ljungh, som inte kom undan hårda kritiken, säger själv:
– Jag är inte alls nöjd och har mina åsikter och tankar om varför. Men de håller jag för mig själv. Jag vill vara bäst varje gång jag kliver ut på isen och ställer ibland kanske för höga krav för mitt eget bästa. Du får inte gräva gropen för djup.
– Jag har koll på statistiken. Eller…när det går dåligt så skiter jag i det. Det ger mig ingen energi. Jag vet vad jag kan och att jag har producerat i den här ligan i många år.
Hur är du på att koppla bort hockeyn?
– Inte superbra. Fråga min fru. Klart att humöret påverkas på samma sätt som det gör om det regnar eller är strålande sol. Det är nog lite för ofta som jobbet följer med hem, men så blir det när du bryr dig så mycket.
Hur mycket brinner du?
– Enormt mycket. Vi ska spela slutspel, vi ska utveckla klubben och jag ska hjälpa till med allt jag kan.
Efter några veckors gemensam träning är det den här veckan mer individuellt fokus med möjlighet att träna på annan ort, men Markus Ljungh håller sig kvar på gymmet i hallen och kör mest med Jesper Pettersson.
– Det är svårt att sätta ord på känslorna direkt efter säsongen. Det var mycket funderande. Samtidigt smög det sig in någon slags omedelbar revanschlust. Det kändes i omklädningsrummet när vi sågs igen. Vi får se framåt, men behöver göra saker bättre. Tydligen har vi inte gjort det tillräckligt bra tidigare.
– Det kändes som vi hade slutspelsplatsen i våra händer, men tappade bort den. Vi kan inte släppa in så mycket mål när vi har en av Sveriges bästa målvakter, vi kan inte vara så dåliga i fem mot fem-spelet. Man ser absolut att andra lag gör annorlunda saker som vi kan ta efter.
– Sen tror jag att vi behöver träna mentalt. Åka till Vidingsjö och springa i backarna där. Det är jävligt tuff träning, men vi behöver träna skallen för att i november åka till Luleå och känna att poängen ska hem. Mental träning kan också vara att säga till dig vad du kan göra bättre. Att våga det.
Ställa högre krav på varandra.
– Absolut. Vi tog upp det redan på första mötet. Det kan nog nästan alla människor i världen jobba med. Vi svenskar är ofta rädda för att rakt ut säga vad vi tycker och tänker.
Familjen Ljungh – med fru och tre barn mellan två och nio år – flyttar till hösten till ett nybyggt hus utanför Linköping. Efter en framgångsrik karriär i bland annat HV, Djurgården och ryska Admiral Vladivostok har han nu klarat av tre säsonger i LHC-tröja nummer 61.
Med kontraktet skrivet ända till våren 2027 är han en av dem som ska ta laget närmare toppen igen.
– Gruppen vi har är en av de tajtaste som jag spelat med. Jag gillar Klas (Östman). En av de bästa tränare jag haft. Han är inte den som står och skriker och gapar, men är rak och tydlig med vad han vill. Jag gillar Jeff (Jakobs) också. Det är bra människor. Sen ska det bli kul att få in Pär (Arlbrandt). Jag tror att han kan hjälpa oss mycket.
Ärligt: hur mycket längtar du efter slutspel även här?
– Jävligt mycket. Möta samma lag. Teka mot samma spelare. Det är något utöver det vanliga. Jag hoppas verkligen att vi om ett år kan sitta här och prata om första slutspelet på många år.
Det bestämmer vi.
– Gärna det.