Ni kanske minns vad som hände för över ett halvår sedan nu?
Linköping HC mötte Frölunda i Saab arena, Hampus Larsson ramlade in i sargen med huvudet före och när han skulle resa sig bar inte benen. Det blev ambulans till Universitetssjukhuset och några dagar senare meddelade LHC att backen hade opererats för en bruten nacke.
– Smällar och sånt kan ju hända, men nu blev det väldigt olyckligt. Samtidigt hade jag tur i och oturen. Det kunde ha gått ännu värre. Det är inte som att ha en spricka i ett finger eller så, utan en betydligt längre rehabilitering och process för att komma tillbaka till där man var.
Säger Hampus Larsson när Sporten når honom hemma i Eskilstuna. Lägenheten i Linköping har han kvar, men kontraktet med LHC har gått ut och truppen är byggd utan 26-åringen. Det är ovisst hur hockeyframtiden ser ut och det finns en uppenbar risk att det inte blir något mer spel, men han har inte gett upp.
Han säger:
– Jag mår bra. Det tar sig framåt för varje dag och i vardagen fungerar det klockrent. Sen är det annorlunda när du inte kan åka ned till hallen och träna eller spela matcher. Det en stor omställning.
Hur blir det med hockeyn, då?
– Hoppet finns. Absolut. Jag kör på nu för att se hur det funkar. Det måste ske i rätt takt och får ta den tid det tar. Det här är inget som man jäktar fram. Jag har lite kontakt med min agent och med "Pajen" (Niklas Persson, LHC:s general manager), men svårt att sia om framtiden just nu.
Du låter ändå förhoppningsfull.
– Ja, det är jag väl. Jag känner att det är det jag vill och att jag vill ge det en chans. Men som sagt, det behöver gå ytterligare lite tid innan man vet hur det utvecklas. Det är egentligen först nu efter sex månader som jag får göra grejer fullt ut igen.
Hampus Larsson, som tidigare berättat att han "minns hela händelseförloppet, förutom smällen in i sargen", fortsätter:
– Det blev några månader utan riktig träning, men jag tycker ändå att kroppen svarar ganska bra. Det finns där någonstans. Nu handlar det om att bygga upp muskelstyrka och stärka musklerna i nacken. Det är väl där jag är just nu.
Med lite distans: hur tufft har det varit?
– Klart att det har varit en jobbig resa. Jag skulle ljuga om jag sa något annat. I början var det en utmaning att bara promenera några hundra meter. Men det gick stadigt framåt och jag har varit positiv hela tiden.