– Jag har tänkt tanken att ge upp, men nu känns det bara som ett drömscenario att komma tillbaka och att få vara med och vinna direkt. Det var det här som vi behövde, sa LHC-backen.
Han log.
Ja, hela han log.
Som han har väntat.
Som han har längtat.
Efter över två år av skador, bakslag, rehabträning och inte minst en frätande ovisshet var nu 28-åringen tillräckligt frisk för att spela. Läkningen och rehabiliteringen har gått bättre och bättre under hösten, han har tränat för fullt senaste tiden och fick därför vara med mot Oskarshamn.
Det gick alldeles utmärkt.
Eller som Johan Åkerman, tränaren, uttryckte det efteråt:
– Fenomenal insats. Mattias gjorde det så bra att han fick spela mer än vad som var tänkt från början.
Försvararen tackade för förtroendet och tog chansen när han fick den. Aktiv i spelet, till synes inte ett dugg rostig och med inte många synbara misstag under 60 minuter när jumbolaget efter tio raka förluster bröt mardrömssviten. Det blev 4–2 och segersång i omklädningsrummet för första gången sedan 14 december mot samma motstånd.
– Jättekul. Det här har man längtat efter så länge. Strunt samma hur det såg ut. Det var vinsten som var det viktiga. Det känns skönt, men det är långt kvar. Vi ligger där vi ligger och har mycket kvar att spela om, sa Bäckman.
Han funderade ett ögonblick.
Sa sedan:
– Det blev lite stressat på slutet, men vi redde ut det och det kommer att stärka oss. Det var som om vi hade bestämt oss att ”fan, den här matchen ska vi bara vinna”. Sedan får vi hitta ett bättre spel vartefter.
14 september 2019 gjorde 28-åringen sitt senaste SHL-framträdande, i premiären mot Djurgården.
För nästan ett och ett halvt år sedan.
Det är många som längs vägen trott att det skulle bli hans sista, men i matchen som var tvungen att vinnas för att inte hamna än mer skrynkligt till i bottenstriden dök han upp igen och det såg ut som om han knappt varit borta alls. Otursförföljde LHC-aren har dragits med en nervskada i ryggen som strålat ned i höft och ljumske och han har inte kommit till rätta med problemen.
Han hymlade inte om sin tuffa resa och berättade öppenhjärtigt för Sporten:
– Jag har försökt att hitta en väg tillbaka och verkligen varit på väg att ge upp många gånger. Men de sista tre månaderna har det hänt någonting. Jag vågar inte ta något för givet än utan vill spela många matcher i rad för att veta att det verkligen håller.
När har det varit som värst?
– Det har varit som en bergochdalbana. Vissa stunder har det känts ganska bra, men så har det plötsligt inte fungerat alls. Mentalt har det varit ruskigt tufft och påfrestande med mycket funderingar, men jag hoppas och tror att den här resan har stärkt mig. Nu vill jag bara blicka framåt.
Var det nervöst?
– Det var mest konstigt i morse när jag vaknade och tänkte att ”just det, det är match i dag”. Det var länge sen. Det är alltför många gånger som man åkt till hallen för att sitta på läktaren. När jag väl kom till hit kom jag rätt snabbt in i vanliga rutiner.
Hur mår kroppen nu?
– Det är lite känningar till och från, men man får försöka att parera det. Så länge jag kan spela har jag inga problem att ha lite ont efter och mellan matcher. Jag hade kunnat spela mer om det hade behövts.
Det är match igen på tisdag (mot Frölunda).
– Ja.
Är du redo?
– Jajamen. Vill de att jag ska spela, så spelar jag gärna.
Det vill de säkert.