LHC-ikonen om den nya rollen: "Jag har saknat det här"

Alla med LHC-sympatier minns säkert vad som hände i mitten av mars förra året.

Efter många år gjorde Sebastian Karlsson sin 556:e och sista match i LHC-tröja nummer 12. Den obefintliga publikfesten inne i arenan hindrade inte fansen från att samlas utanför med bengaler, flaggor och banderoller. 

Nu är ikonen och publikfavoriten tillbaka i klubben i sitt hjärta – i en ny roll som övergripande ansvarig för det fysiologiska teamet och det som sker utanför isen när det gäller träning, rehabilitering efter skador och liknande.  

– Jag fick en fråga om jag var intresserad och sedan löste det sig ganska snabbt. Det passade perfekt med utbildningen som jag påbörjat också. Alla tänker ungefär lika och det är roligt som fan att vara tillbaka. Att få vara en i omklädningsrummet har jag nog saknat mest av allt. 

Tanken var att återsamla truppen i måndags, men på grund av pandemiläget blev starten förskjuten och för tillfället har inte Karlsson lika många att samtidigt hålla ordning på på gymmet.

– Inte optimalt, men man får göra det bästa av det. Vi använder ett verktyg som gör att träningen också kan skötas på distans, säger han.

Många idrottare vittnar om tystnaden när rampljuset slocknar och telefonen slutar att ringa. Adrenalinet och pulsen finns inte kvar, det blir ett helt annat sätt att leva och mycket tid till tankar och funderingar. Sebastian Karlsson kan delvis känna igen det, men säger:

– Ett tag var det mest skönt att slippa att följa ett schema som man har gjort hela sitt liv. Sen var det väl mer att man ville hitta något. Det blir tufft att inte ha ett jobb, att inte ha något vettigt att göra och känna sig behövd. Samtidigt tänkte jag att ska jobba tills jag är 65 eller 70, så något borde jag väl kunna hitta.

Det gjorde du.

– Ja, det här känns rätt.

Inga planer på comeback?

– Haha. Absolut inte. Är du över 30 och inte har spelat på ett år så är du helt borta.

Det blir en del padel nu, hörde jag.

– Nja, inte mycket alls på slutet. Senast var jag så förbannad efteråt att jag kände att jag nog kan må bra av ett uppehåll. Haha. 

Han följde förstås den gångna LHC-säsongen på distans. Satt och led framför teven.

– Jag vet hur tufft det är att förlora mycket. Du försöker med allting, men gropen blir bara djupare och djupare. Det var jobbigt att se. Det såg bistert ut ett tag, men jag tappade aldrig tron. Samtidigt har det på många sätt varit ett jävligt speciellt år och nu ska det bli bra till nästa säsong, säger Sebastian Karlsson.