Några veckor har gått sedan det bittra slutet i Göteborg. Några veckor med vila, eftertanke och utvärdering. Redan på tisdag drar LHC igång den långa och tuffa försäsongsträningen och Jonas Junland säger själv att han längtar dit.
– Kroppen behövde den här vilan. Framförallt min efter dubbla höftoperationer, en lång säsong och diverse problem längs vägen. Nu ska det bli jätteskönt att få sommarträna ordentligt. Det var tråkigt som det blev i sista omgången, men med perspektiv får man ändå se till utvecklingen.
– Vi hittade en identitet på isen som varit bortblåst till och från under de senaste åren. Därför känns det inspirerande att få börja bygga den här gruppen igen och inte som en dag för tidigt, säger LHC-kaptenen.
Så känns det väl inte alltid så här års?
– Nja, nu har vi ändå haft bra miljö och bra stämning. Det finns något att stå på och starta med. Tron är tillbaka och identiteten finns där. De senaste åren har det funnits ett missnöje med spelet, det har varit en ångest inbyggd där man känt att man inte varit tillräcklig när vi förlorat så mycket. Den känslan finns inte nu.
Var är LHC om ett år?
– Det beror på hur högt vi bestämmer att vi ska sikta, vad vi får in för nyförvärv och hur truppen ser ut. Linköping ska vara ett lag som går till slutspel varje gång. Hur lång tid den processen tar får du fråga sportchefer och andra om, men kan vi behålla det vi har och få lite spets kan jag inte se annat än att vi ska bli bättre.
Vad behöver ni ha in?
– Det är inte min arbetsuppgift, men vi måste på något sätt kunna göra fler mål. Det är ju en grej. Viktigt att få in spelare som vill spela i Linköping och som passar in i tänket. Jag antar att det jobbas hårt med att få in spetsspelare.
Lagkaptenen har på distans följt SM-slutspelet som nu är framme vid semifinaler: Rögle–Färjestad och Luleå–Frölunda.
LHC har inte varit där på länge nu.
– Ja, nu får det vara nog, säger Junland.
Känns det så?
– Man saknar det. Det är värdelöst att inte få vara med. Hela säsongen handlar om att ta sig dit. Det verkar vara lite tufft och smågrinigt och då blir man extra avundssjuk att inte få vara med. Sen ska man komma ihåg var vi kommer från, hur det sett ut och var vi befann oss för ett år sedan. Ibland får man se det positiva också.
TIll sist: vilket lag tar guld i vår?
– Jag vet inte. Må bästa lag vinna. Jag skiter ärligt talat i vilket, så länge det inte är vi.