Videon är inte längre tillgänglig
På lördagen är det är det premiär i SHL-hockeyn.
Med Sebastian Karlsson i LHC-tröja nummer tolv.
För åttonde säsongen i rad.
I en tid när spelare kommer och går och det där med klubbkänsla inte alltid är något som består, så är 30-åringen (han fyller om en vecka) på något sätt ett av de gyllene undantagen.
Fansens favorit, men också högt respekterad inom egna laget. För sitt sätt att spela, men minst lika mycket för sitt sätt att vara, går Karlsson hem i alla läger.
Men det har inte alltid varit självklart utan också ett sökande efter sin roll och sin identitet.
– Det är väl först nu när man är 30 som man börjar inse vad man är bra på. Vissa förstår det aldrig. Hur ska jag hitta min roll i SHL? Det är inte alltid så lätt. Det kan vara svårt för en 30-åring. Då kan du tänka dig hur det är för en som är 20.
Process
– Träning och inställning har aldrig varit några problem för mig, men i början när jag kom upp i Frölunda och gick till Brynäs var jag helt enkelt inte mogen för att spela på den här nivån. Jag var rätt stukad i Brynäs, det var som det var med tränaren (Leif Boork), men det är för lätt att bara skylla på det, säger Sebastian Karlsson.
Du öste in mål och dominerade stort i tv-pucken. Var det som att du själv såg dig som den där stora talangen?
– Lite så var det nog. Jag insåg att det skulle vara tufft, men trodde kanske ändå någonstans att det skulle vara lättare. Det var en process och tog ganska lång tid att hitta mitt sätt att spela. Det var väl först under andra året i Linköping som jag kände någon form av mognad.
Är det stora skillnader i det LHC du kom till jämfört med nu?
– Det tycker jag. Det finns en hel del som är sig likt också, men då blomstrade ekonomin, det var en dyr trupp och ganska givet vilka som skulle spela. Nu känns det som att vi gör det jävligt bra med betydligt mindre medel. Det finns en tydligare linje från tränare och förening.
Det känns som tränarna får beröm överallt.
– Jag tycker att de…utan att säga för mycket och riskera böter, är klockrena. Det är roligt att spela under dem. Man får en ny syn på saker och ting. Du uppmuntras att göra saker samtidigt som du själv måste förstå vad du ska göra.
Ältande
Det är kul att slå sig ned och surra med LHC:s assisterande kapten. Lätt att ha att göra med, vältalig, allt som oftast med något vettigt att säga. Som när vi nu sitter på läktaren i Saab arena efter avslutad träning, ismaskinen gör sina obligatoriska varv och han berättar om tvivlen längs vägen.
– Jag har varit jävligt ältande och hård mot mig själv. Funderat mycket. Det har nog varit min största fiende. Lite av en mental dvärg, kanske. Nej, men negativ och självkritisk. Jag tror att alla idrottare på elitnivå har någon form av prestationsångest. Jag också.
– Den finns fortfarande kvar, men nu är det en mer sund press. Det finns inget som är skrivet i sten att man ska vara här och att ingen annan kan ta jobbet för dig. Du måste prestera. När alla unga kommer upp blir man rätt snabbt varse vad som krävs, säger Sebastian Karlsson.
Hockeyn inte allt
Ishockeyn är viktig, men den är inte allt. Livet står inte och faller om det skulle bli förlust i någon match (fast det får inte bli för många). Det blev än mer påtagligt när lilla Lovi kom till världen förra hösten. Och om några månader väntar sambon Emma parets andra barn.
– Krav ställer jag fortfarande på mig själv. Tro inget annat. Jag vill vinna och vill bli bättre. Men innan vi fick barn var hockeyn 200 procent, nu är den kanske 90. Du får andra perspektiv. Jag trodde aldrig att jag skulle säga det, men det är en jävla skillnad. När dottern börjar bli lite äldre får man ännu mer tillbaka. Det är inte hela världen om det går dåligt. Då är du arg i stunden, men har lättare att släppa det.
Hur ofta tänker du att ”fasen, vilket bra jobb jag har?
– Ofta. Jag tror att det är bra att säga det också.
Många som är bortskämda?
– Nja, det vet jag inte. Det är nog som med vilket jobb som helst. Det är lätt att bli hemmablind. ”Fan, idag ska vi åka buss till Gävle”. Jag menar, vi ska åka dit och spela hockey. Hur många skulle inte vilja ha det så? Det kommer nog också med åren att man inser hur bra man har det.
– Jag snackade med min mamma om det där att jag aldrig haft ett vanligt jobb i hela mitt liv. Man kan känna så ibland. Vad sjutton ska jag göra om något händer? Men morsan sa att ”är det någon som tagit ansvar för era liv och era karriärer så är det ni elitidrottare. Ni har pressen på er och blir väldigt synade hela tiden”. Det ligger en del i det.
Just det där att synas…kan det vara jobbigt?
– Det är ett fåtal gånger. När jag känner att ”den där Bergsten är ding” eller när någon sagt något dumt…alternativet är att det inte skrivs något alls och att det inte finns någon publik. Det hade varit skittråkigt om ingen hade brytt sig.
Jag pratade med Magnus Johansson om det där en gång. Han sa att ”jag kan inte deppa för att någon tycker att jag gjort en dålig match. Det skulle vara värre om någon skrev att jag var en elak person.”
– Exakt.
Tuff period
Är det inte häftigt hur vädret växlar så här års? Ingen decembersnö, men solen skiner, det regnar, det blåser och det känns ofta som åtminstone tre av fyra årstider under en och samma dag. Det är ungefär som en hockeysäsong där sinnesstämningen kan förändras i takt med resultaten.
Sebastian Karlsson minns fortfarande tydligt när LHC för några år sedan höll på att hamna i kvalserien.
– Tuffaste perioden i livet, skulle jag säga. Det var inget roligt alls. Vi vann en match och förlorade två eller tre. Det var tjurigt, tränarbyten och som spelare som kom in. Jag har oftast humöret uppe, men då fick jag verkligen anstränga mig.
– Efteråt, när vi klarat det, var det ingen glädje. Utan att veta hur det är att vara utbränd, men jag tror att jag bara satt där i omklädningsrummet i säkert en timme. Helt utslagen. Det var en märklig känsla.
Kärlek
Efter många år och med både familj och hus i stan är Linköping numera hemma och som Corren berättade nyligen talar allt för en fortsättning i ytterligare några år. Minst.
– Jag har svårt att se mig själv flytta till Luleå och bosätta mig där. Eller jag kanske skulle kunna göra det, men min sambo är knappast så pigg på det. Målet är att spela tio år till. Då har jag också tio år att fundera över vad jag ska göra sen. (skratt) Det vore kul att hålla på med nåt inom lagidrott. Men om det är som tränare eller hejaklacksledare eller massör eller nåt annat vet jag inte.
Inga drömmar om att spela utomlands?
– Klart att NHL hade varit kul, men det har man väl fått ge upp. Det känns inte som om jag måste hoppa på utlandståget. Jag skulle kunna spela i Sverige tills jag lägger av. Sen hör man på Johannes (Salomonsson) i Tyskland och Danne (Rahimi) i Schweiz. . . det låter väldigt kul där också.
Hur är du som farsa, förresten?
– Rätt bra, skulle jag säga. Jag tar rätt stort ansvar. Leker mycket och försöker ge mycket kärlek. Det är det viktigaste.
Hönspappa?
– Nja, det är nog mamma som är mer hönsig i så fall. Jag är mer tvärtom. Hon måste få slå sig, det behövs inte alltid ha nya leksaker…fasen, det låter nordkoreanskt eller östtyskt, men du förstår vad jag menar. Vi är nog bra föräldrar, tror jag.
Blir det mycket bebissnack i laget?
– Jag, Bergfors och Fogström sitter bak i bussen, så där blir det en del. Det är en stor förändring. Det var inte aktuellt för tio år sedan. Varken det snacket eller att jag skulle sitta längst bak. Haha.