– Jag gillar båda spelformerna. Det är något som händer i matcherna och det blir dramatik. Ännu mer av kreativitet och disciplin. Det hade varit skittråkigt att bara spela fem mot fem hela tiden, säger 24-åringen inför fredagens LHC-premiär i SDHL.
Kärt barn har många namn. Numerära över- och underlägen. Fem mot fyra. Fyra mot fem. Power play. Box play. Spel med en man mer. Spel med en man mindre. Special teams. Penalty killing.
Vad är roligast? Vad är viktigast? Vad är svårast? Vad är…ja, vi slog oss ned med backstjärnan – med en massa landskamper och SM-guld med LHC på sitt cv – för att få svar och som vanligt pratar hon med ett bildspråk som få andra idrottare.
Som det där med fyra mot fem:
– Då ska du beskydda något. Jag minns när jag en gång skulle vara målvakt i en innebandymatch med killarna. Jag hade en vecka på mig att träna, så jag stod på garageuppfarten med brorsan Jesper som sa att ”Jessica, tänk att målet är en skattkista och tänk att du är dess livvakt”. När jag går in i box play nu tänker jag exakt så.
Varje gång?
– Varje gång.
Utveckla.
– Jag är livvakten som ska skydda målet och min målvakt. Sen handlar det om vinklar och att läsa av motståndarna. Det har också sin tjusning. Det är roligt när det blir mer strategiskt och man inte bara ska slänga sig som världens dramaqueen.
Men täcka skott – hinner du tänka att ”aj, det här kommer att göra ont”?
– Man får inte värdera de känslorna. Vad är smärta? Det är bara någonting som gör ont. Det behöver inte vara negativt eller positivt. Jag vet att om jag täcker skott så tar jag pucken nio och en halv gånger av tio.
– Samtidigt kan det vara läge att gå till attack även om du är en spelare mindre. Det kan finnas öppningar om det andra laget tar det lite piano. Det är lätt hänt att du blir latare och omedvetet vill spara energi. Men har du varit inne och försvarat i en och en halv minut kanske du är inte så sugen på att anfalla.
Under senaste VM-turneringen fick hon förtroende och mycket speltid i båda spelformerna och så blir det garanterat även i SDHL i vinter. LHC har tappat mycket anfallskraft och då krävs att bland andra Jessica Adolfsson blir ett större offensivt hot.
Inte minst i power play.
– Då tänker jag att jag är en haj. Att jag ska gå på attack. Som en haj som inte är rädd för att såra. Kreativitet, attack och skottmentalitet är tre nyckelord. Du får vara busig och lekfull. Vad som helst kan hända. Det handlar om att luras och vara oförutsägbar. Det är skitkul när folk går på det. Haha.
Hur mycket av det som görs har ni bestämt innan?
--Det är olika för olika lag. Vissa coacher vill ha mycket mönster, medan andra vill att du följer ett antal principer och sen ”varsågod, det är okej att vara crazy, testa och blanda själva och så får vi se vad det blir för smet”. Har du många skottvilliga spelare vill du ställa upp på ett sätt med en bazooka från blå linjen. I en annan uppställning kanske du vill spela mer.
Vad tänker du?
– Jag vill mer åt känslan än det robotmässiga. När jag spelar som bäst gör jag saker som känns bra och nästan tyngdlösa. Andra spelare är tvärtom. Då får man anpassa sig och kommunicera för att få ut kollektiva kraften. Alla kan inte ha göra sin egen grej. Vi är inne i kanske 30-45 sekunder och under den tiden har jag hunnit utbyta fyrtioelva ord till den eller den tjejen. Jag tror att jag hörs rätt mycket med min chiwawaröst, säger Jessica Adolfsson.