Det är svårt att inte ryckas med när du pratar med 31-åringen från Porters lake, nära Halifax, en liten stad med bara några tusen invånare, på den kanadensiska sydkusten.
Entusiasmen. Inlevelsen. Nyfikenheten.
Nu väntar Färjestad i lördagens SHL-premiär – och Andrew Gordon är redo för sin tredje säsong i Linköping.
Han vill hitta tillbaka till känslan han hade inför sin första.
– När jag kom hit var jag så förväntansfull att vara här, så förväntansfull att komma igång. Allt var nytt. Kanske blev jag för bekväm i fjol. Nu har jag förberett mig för att hitta mig själv igen och komma tillbaka till där jag var.
– Jag vill bevisa för laget och för ligan att mitt första år inte var en tillfällighet. Utan att det är så jag är. Att det som hände i fjol var en tillfällig dipp, säger han.
Ja, vad var det som hände?
– Det var en frustrerande säsong. Det var säkert sju–åtta av oss i laget som kände samma sak. Efter nyår hittade vi ett sätt att vinna matcher igen, men när du får en dålig start är det svårt att komma ur det. Du får jaga den där sköna känslan och det blir jobbigt till slut. Nu hoppas jag verkligen vara där till hundra procent redan från början. Och sen behålla det.
Han hymlar inte om att han är självkritisk och statistiken säger rätt mycket. Nästan en poäng i snitt under grundserien 2015/16 – och bara 24 poäng på 52 matcher året efter.
– Jag kom in med en aggressiv och fysisk stil och det slutade med att jag också gjorde mycket poäng. I fjol tänkte jag att ”det var kul, det vill jag fortsätta med”. Jag försökte spela med mer skicklighet när jag i stället borde ha låtit Garrett (Roe) och Broc (Little) sköta det. Jag ska ge de andra killarna pucken, gå på mål och vara fysisk och inte försöka att vara flashig. Spela som jag lärt mig och som jag gjort i hela mitt liv.
Från att ha haft ett av seriens yngsta lag har LHC efter ett antal tunga värvningar under sommaren i stället blivit ett av ligans äldsta.
Andrew Gordon gillar det och ser mest fördelar.
Han säger:
– Ett kort tag efter sista matchen i våras var jag äldst i laget. Sen messade ”Pajen” (Niklas Persson) mig under hela sommaren och skrev att ”nu har vi fått in en till som är äldre än du”. Haha.
– Äldre lag kan nog vara svårare att coacha för alla har spelat sin stil så länge, men samtidigt vet alla vad som krävs. Det kommer dagar när det är kallt och mörkt, men jag tror att veterankillarna är bättre på att påminna varandra om att även sådana dagar räknas. Det handlar om att ta mästerskapet till Linköping i april, inte att känna sig bra i februari.
Hans egen karriär tog fart 2004 när han draftades av Washington Capitals, men det riktiga genombrottet i NHL kom aldrig. Totalt står han noterad för 55 matcher i världens bästa liga med spel i Washington, Anaheim och Vancouver.
– Det kan ingen ta ifrån mig. Jag vet att gjort mitt bästa. Det är inte för alla att lyckas i NHL. Jag lever ett bra liv här. När jag lämnade Nordamerika var jag i en svacka, så det har verkligen varit en bra flytt för mig.
Efter några år i Linköping pratar han som vore han nyanställd turistambassadör på kommunen.
Allt är bra.
Staden. Människorna. Laget. Lägenheten. Livet.
Allt.
Så vad göra för att få eftertraktade Derek Roy att skriva på i somras? Tja, naturligtvis be Andrew Gordon att slå en signal till sin landsman och nyfunne kedjekompis.
– Han ville spela i en bra och proffsig liga och ha en chans att få spela OS. Det var enkelt att sälja in. Jag lovade att det är en bra liga, ett bra land, en bra stad och bra människor. Några dagar senare ringde han tillbaka och sa att ”jag är med”.
– Jag sa också att jag gillar hur coacherna bryr sig om spelarna. Det är inga diktatorer som du ser på vissa ställen. Jag älskar den här staden och det här laget så mycket att tränarna vet att de kan be mig att ringa spelare som de vill ha hit. De vet att jag bara har gott att säga. Haha.
Har du haft samma känsla för något annat lag du spelat i?
– Det går inte att jämföra på det sättet. I Nordamerika skriver du ett kontrakt och fokuserar hela sommaren på att nå NHL, men väldigt många hamnar i ett lag och i en stad där de inte ville vara. AHL är tufft på det sättet, för ingen är uppriktigt glad att vara där. Innerst inne vill alla någon annanstans. Så var det för mig också.
Den säsong som börjar på allvar i eftermiddag innehåller också OS i Sydkorea.
Andrew Gordon får något drömmande i blicken när det kommer på tal.
– Jag försöker att inte tänka på det, säger han.
Jag är ledsen.
Han skrattar.
– Jag tänker på det ändå, även om jag försöker att låta bli. Bara det att jag har chansen och finns med på en lista över aktuella spelare är stort för mig. Men för att nå dit måste jag lyckas här. Fokus är att vara bra med det vita lejonet på bröstet och förhoppningsvis leder det till andra saker.