Niklas Hävelid i SHL-lagets bås.
Vi ses i Stångebrohallens fik där Hugo och Mattias käkar klart varsin matlåda innan måndagens träning med J20-laget. Båda 18-åringarna har nära till ishallen från Anders Ljungstedts Gymnasium där de läser andra året i vardera inriktning.
Efter att J20-slutspelet ställts in två år i rad finns en extra stor glöd till att vara det lag som går längst.
– Det blir extra speciellt att vinna i år, säger Hugo som fått ett stort ansvar efter att målvaktskollegan Carl Lidö blev skadad tidigare under säsongen.
– Vi går all in. Är fokuserade och dedikerade för att vinna guldet. Jobbar vi hårt varje dag så har vi stor chans, säger Mattias som tog klivet upp som back i A-laget under säsongen.
I kvartsfinalen, som avgörs i bäst av tre, väntar AIK. LHC inleder på bortaplan på onsdag, och har hemmaplansfördel om det skulle gå till en tredje avgörande match.
Vilka ser ni som största utmanare till guldet?
– Jag skulle nog säga Djurgården, säger Mattias.
Hugo fyller i:
– Det skulle inte förvåna mig om Djurgården kom till final. Annars är Örebro bra, även HV.
De har i stort sett genomgående spelat i samma lag i LHC. Under uppväxten har de tävlat så ofta de fått chansen, men med åren så har rivaliteten minskat. Att Mattias nått framgång med rookiekontrakt i LHC:s A-lag under säsongen, är inget som svider för Hugo.
– Det är bara kul. Jag försöker göra mitt bästa. Vi är ju på två olika positioner där utvecklingskurvorna går lite olika. Det är inget jag blir ledsen över utan det är bara kul för brorsan, säger Hugo som siktar på att få debutera som seniorlagsspelare under nästa säsong.
– Allt fokus är såklart på slutspelet, men nästa år hade det varit kul at testa på seniorhockey. Jag har spelat mycket med juniorerna nu och det skulle vara kul att se om jag klarar av det i ett seniorlag.
Under säsongen med Linköpings A-lag har Mattias haft pappa Niclas Hävelid i båset. I februari berättade Niclas att han tagit beslutet att inte fortsätta som assisterande tränare, eftersom han inte tycker att Mattias ska "behöva ha sin pappa omkring sig hela tiden även här".
– Det är förståeligt. Det har varit någon slags trygghet att ha honom i båset. Speciellt när jag var så pass ny i seniorhockeyn. Han hjälpte mig ganska mycket. Men det är ändå lite skönt att inte ha honom där. Vi träffar ju ändå varandra så himla mycket utanför ishallen, säger Mattias.