Med tanke på att hon inte spelat på över ett år trodde ni kanske att en av svensk damhockeys allra största namn – med OS-silver, två VM-brons och tre SM-guld – till slut gett upp karriären.
Då trodde ni fel.
Det har varit en vandring i mörker, men 31-åringen börjar skymta ljuset efter bekymmer med hjärnskakningar och allt som det kan föra med sig.
– Jag tror fortfarande att jag har något eller några år till i mig som spelare. Jag vill låta hoppet leva. Men jag vet inte. Det är en lång process och det kommer att ta tid. På sistone har jag ändå mer tydligt upplevt att det går framåt. Men det går i slow motion, det gör det.
Så uttryckte sig Pernilla Winberg häromdagen. SDHL-hockeyn har pågått sedan i höstas och LHC har en plats öppen för veteranen, men att det ska bli aktuellt med spel i vinter och vår är mycket långt borta.
Det håller hon med om.
Men:
– Jag tror och hoppas att jag har det värsta bakom mig. Det kan fortfarande komma ett och annat bakslag, men de är inte lika allvarliga och det är inte lika mycket bergochdalbana i livet. Jag kan träna lätt och fungerar i vardagen.
– Sen är det tufft att jobba hundra procent och det gäller att hitta balansen. Gör jag för mycket en dag finns risken att jag får lida för det. Samtidigt är det nyttigt att få perspektiv och inse att det finns mycket annat. Ishockeyn är viktig, men det finns det som är viktigare.
Säsongerna innan den här har kantats av otäcka smällar mot huvudet som tvingat henne till vila. Hjärnskakningen för några år sedan var betydligt grövre, men sviterna av den som hon drabbades av mot Djurgården i slutet av oktober i fjol finns där fortfarande.
– Ovissheten är bland det värsta. När du tror att ”då kan jag säkert spela igen”, men så blir det inget av det och du vet varken ut eller in. Nu har jag accepterat läget och fokuserar på min rehab. Det går inte bara att köra på och tro att du är oövervinnlig, säger Pernilla Winberg.
Så när spelar du igen?
– Ingen aning. Det får ta den tid det tar och jag måste känna mig helt redo. Det är obehagligt när man ser hur en tuff smäll kan göra slut på en karriär.
Tills vidare har LHC-profilen startat en ny karriär som expertkommentator i C mores sändningar från främst SDHL.
– Det är jättekul. Men svårt. Man får lyssna och lära. När du inte kan spela själv betyder det mycket att i alla fall få vara kvar kring hockeyn, säger hon.