Magnus Lidén och ett gäng andra investerar finansierade till att börja med värvningarna av bland andra Oscar Fantenberg och Ty Rattie.
Det är en skön vårdag nästan omöjlig att inte tycka om.
Solen skiner med ojämna mellanrum, det blåser lätt i träden och Åsunden ser sällsynt inbjudande ut. Där borta på andra sidan vattnet ligger Rimforsa strand.
Magnus Lidén blickar ut över Kalvudden där det en gång var vandrarhem, lägergård och barnkoloni.
Det är goda utsikter.
Men låt oss ta det från början.
Magnus Lidén växte upp i Ryd på 70-talet, spelade basket och pingis, fick ärva brorsans kläder och började med att samla tomglas för att få pengar till godis. Han fick in en fot i finansbranschen, tog för sig mer och…ja, på den vägen är det. Nu är han entreprenör och en av Linköpings största fastighetsägare som varannan vecka när han inte har barnen jobbar och bor i Stockholm.
Det är två delar av samma värld.
– Man ska vara som vanligt. Det gillar jag. Jag går aldrig i slips och kostym. Varför ska jag göra det? Möjligen på begravning. Folk får ta mig som jag är, säger han när vi slagit oss ned i den röda byggnaden där han har sitt hemmakontor.
Han verkar helst i bakgrunden och ställer inte gärna upp på intervjuer, men gör ett undantag för Corren som för att tacka för sig.
Intresset för LHC är sen gammalt. I unga år blev det många matcher som supporter och sedan har det fortsatt. Nu sitter han i styrelsen och är den drivande kraften bakom den investerargrupp som under de fyra senaste åren skänkt uppskattningsvis 40 miljoner kronor för att värva toppspelare.
Varför gör man så? Varifrån kommer passionen?
Vi hörde av oss och åkte till Rimforsa för att åtminstone få en del av svaren.
För frågan är ju också var LHC hade varit utan det stödet?
Magnus Lidén har funderat över det själv.
– Frågan är om vi inte varit i allsvenskan, säger han.
Vet du hur mycket pengar du har skänkt?
– Det har jag inte räknat på.
Och du säger att det är värt varenda krona?
– Ja. Visst är det konstigt?
Sportcheferna Peter Jakobsson och Tony Mårtensson hyllas. Och klubbdirektören Carl-Johan Stålhammar. "Utan honom hade vi inte varit där vi är idag", säger Magnus Lidén.
Han berättar om samtalet från Roger Ekström, som en gång var hans baskettränare och vid det tillfället var ordförande i LHC och behövde hjälp med en trasslig ekonomi.
Det var det som var början.
Magnus Lidén lutar sig tillbaka bakom skrivbordet och säger:
– Att få dig själv att skänka pengar är ofta jävligt jobbigt. Det är svårt. Oavsett om det är 1 000, 10 000 eller 500 000 kronor. Men har du kommit över den puckeln är det jävla skönt och oftast lättare att få med andra.
Investerargruppens avtal gick ut i år, men några företagare med Lidén i spetsen är fortfarande och ligger med sin sista insats bakom värvningarna av Theodor Lennström och Fredrik Karlström.
– Säg att vi var åtta från början. Nu är vi fem kvar. Jag har fått kämpa för att få loss pengar av andra, men nu är det sista året. Sen är det dags för nya konceptet där LHC själva letar efter fler givare. Det kan inte vara så att LHC ska överleva tack vare oss fyra–fem.
– Det är inte det enda jag går in i och stöttar. Men det är här som syns. Alla älskar inte LHC, men nästan alla tycker något om LHC. Jag får en del skit och några tycker att pengarna borde gå till ungdomsverksamheten i stället. Men fungerar inte loket rullar inte övriga vagnar heller.
Hur mycket lägger du och ni er i vilka spelare som värvas?
– Ingenting. Det sköter Peter och Tony (Jakobsson och Mårtensson) så bra.
Men du är nöjd?
– Ja, det känns skitbra.
Magnus Lidén tillsammans med sonen Elis.
Vid sidan av det framgångsrika affärslivet hymlar inte 57-åringen att han gått igenom tuffa tider och några gånger varit nära döden.
Så uttrycker han det själv.
– Jag har haft proppar i lungorna och har kvar tumörer i nacken som nu är under kontroll. När du får sådana käftsmällar märker du att livet går jävligt fort. Nu märker du hur vänner runt om dig får sjukdomar som inte fixas. Jag har haft tur. Den ödmjukheten jag har fått genom att stirra in i dödens käft. Med propparna trodde jag att det var slut.
Har det varit en anledning till att ge?
– Hundra procent. Man blir mer ödmjuk. Mer blödig. När det är kvartsfinal, när hela publiken står upp och skriker och du vet att du har varit med om att skapa den där känslan…den lyckan är värd varenda krona. Annars hade jag inte gjort det.
När LHC-publiken står upp och skriker, då blir Magnus Lidén lycklig.
Han skrattar.
Skakar på huvudet åt sig själv.
– Det är inte så att jag får köpa mer hus eller hyr ut mer lägenheter för att jag gör det här. En sak att skänka till Barncancerfonden, och det gör jag också, men till en jäkla hockeyförening?
Du ger med hjärtat och inte med hjärnan?
– Bara hjärtat. Ingen hjärna alls. Det är idiotiskt egentligen. Framförallt i början tyckte barnen att det var konstigt att pappa skänkte så mycket. Då kan väl jag få en ny cykel i stället? Nu kan de säkert få det ändå…men krasst så skänker jag ju bort en del av barnens framtid.
– Sen är en del av vinsten att jag fått barnen att gå på hockey. Av fyra barn är det tre som går nästan på varenda match och att få den samhörigheten är världsklass. Jag är extremt nära mina barn. När jag fick barn slutade jag att nästan helt att vara med kompisar, säger Magnus Lidén.
I styrelsen jobbar han främst med marknadssidan, men har också mycket privat kontakt med spelare och familjer om det behövs hjälp med hus och lägenheter och annat. Att allt fler har samlats ute i Ekängen är Lidéns tanke för att få fler att trivas och stanna längre.
Sponsorklimatet?
– Positivt. Jag känner det. Det är hett och trots att vi spelade dåligt i vintras finns det något som bubblar i stan. Sen är frågan hur länge. Går det illa igen kanske det börjar svalna. Det här året tror jag är jätteviktigt. Det säger vi i och för sig om alla år.
– Ett problem i Linköping är att många företag inte är så idrottsintresserade. Titta uppe i Mjärdevi där det är mer eller mindre dött. Marknadsavdelningen jobbar på bra, men det märks att vi inte är någon arbetarkommun.
Det är goda utsikter över Åsunden.
Var är LHC om några år?
– Topp fyra. Det tror jag. Tittar du på laget och namnen ser det jättebra ut. Sen gäller det att få ihop det, men jag tror på Musse (Mikael Håkanson, nye tränaren). Vi hade möte häromveckan och det kommer att bli en annan kravställan. Han bryr sig inte om vad det står för namn på ryggen eller vad som finns i lönekuvertet.
– Klas Östman tror jag är en av Europas bästa assisterande tränare. Men det är en resultatbaserad värld och kanske har han för stort hjärta för att vara huvudtränare. Jag tror faktiskt det.
Det är nästan på dagen fyra månader till nedsläpp mot Frölunda 13 september och samtidigt som han kisar mot solen och tittar ut över Åsundens blanka vatten säger Magnus Lidén att han längtar dit.
Det är, som sagt, goda utsikter.
Bästa LHC-minnet
Minns ni? När Magnus Johanssons skott med 72 sekunder kvar att spela styrs i mål via Pär Arlbrandts skridsko är det vad som behövs för att rädda LHC kvar i högsta serien. Det blir förlust, 4–5 efter straffar, mot Modo, men det gör inget. När HV samtidigt slår Djurgården i Jönköping räcker det med en poäng i Örnsköldsvik. Så blir det. Till slut.
"Jag var uppe som supporter och glömmer det aldrig. Vilken glädje och vilken lättnad. Ska jag välja ut ett LHC-minne så blir det det", säger Magnus Lidén om jättedramat våren 2012.