Det Àr nÀr man trÀffar personer som Rob Brown som man förstÄr att man sysslat med det hÀr yrket i rÀtt mÄnga Är nu.
â Hej, kul att ses. Det var lĂ€nge sen, sĂ€ger han och strĂ€cker fram högerhanden.
Jo.
25 Är, eller nÄt sÄnt.
Det mest anmÀrkningsvÀrda: efter sÄ mÄnga Är pratar han fortfarande mer eller mindre perfekt svenska.
â Jag Ă€lskar Sverige. Det Ă€r inte ofta jag hör nĂ„gon prata svenska i USA, men varje gĂ„ng jag gör det mĂ„ste jag gĂ„ fram och sĂ€ga hej. För inte sĂ„ lĂ€nge sen sprang jag pĂ„ tvĂ„ Linköpingsgubbbar pĂ„ ishockey i St Louis. I LHC-tröjor. Det trodde jag inte skulle hĂ€nda.
NÀr vi trÀffar honom Àr det nÄgra timmar kvar till nedslÀpp mellan LHC och LuleÄ. Tillsammans med femÄrige sonen Ethan Àr han pÄ en veckas besök i sina gamla hemtrakter.
â BĂ„de Linköping och Norrköping har en stor plats i mitt hjĂ€rta. Kanske Linköping allra mest. Det var hĂ€r jag lĂ€rde mig svenska och kunde förstĂ„ allting. Det Ă€r sĂ„ mĂ„nga minnen som dyker upp nĂ€r jag Ă€r hĂ€r, sĂ€ger han.
VÀrvad frÄn Sveg gjorde amerikanske forwarden bara en sÀsong i Linköping, men Àr för alltid ett stort namn bland LHC-fansen. En given publikfavorit som svarade för imponerande 67 poÀng pÄ 36 matcher. Det var en annan tid och vÄren 1992 snubblade LHC pÄ sista steget för att ta sig upp till division 1.
I avgörande matchen satt Rob Brown pÄ bÀnken.
Skadad.
â Hade vi gĂ„tt upp i ettan hade jag aldrig lĂ€mnat Linköping. Det var tufft. Jag tĂ€nker tillbaka pĂ„ det ibland.
I stÀllet skrev han pÄ för Vita HÀsten, som pÄ den tiden var storebror i den östgötska hockeyn.
â Det var ett jĂ€ttesvĂ„rt beslut, men HĂ€sten var ett etablerat lag i allsvenskan och inte sĂ„ lĂ„ngt frĂ„n elitserien. Jag trodde att vi skulle klara det, men tyvĂ€rr inte. Hockeyn i Norrköping lĂ„g femâsex Ă„r före hockeyn i Linköping pĂ„ den tiden. Det var jĂ€ttebra dĂ€r ocksĂ„.
LHC ville förstÄs hitta en ersÀttare och frÄgan dök upp om han sjÀlv hade nÄgot bra namn.
Det hade han.
â Jag ringde Mike (Helber) direkt, sa att jag Ă€lskade allt med Linköping och att han borde komma hit. Och. . . ja, han Ă€r ju fortfarande kvar, sĂ€ger Rob Brown och ler.
Han tittar sig omkring med pigga och nyfikna ögon i Saab arena dÀr han aldrig varit tidigare. I StÄngebrohallen alldeles intill Àr det betydligt fler historier som poppar upp.
â Jag minns att Uffe Bogren kom fram till mig före en tekning. Han försökte sĂ€ga nĂ„got pĂ„ engelska, men hittade inte rĂ€tt ord och jag sa till honom att ta det pĂ„ svenska i stĂ€llet. Den kvĂ€llen glömmer jag aldrig. Det var som en stor hĂ€ndelse i livet. Att jag kunde mer svenska Ă€n flera av de andra i laget kunde engelska.
Efter tre sÀsonger med Vita HÀsten blev det ytterligare en i Olofström innan han tog beslutet att Äka hem. Nu bor han sedan mÄnga Är i Kansas City och jobbar som vice försÀljningschef i ett stort företag som bland annat sysslar med fasader, dörrar och fönster.
â Det Ă€r mĂ„nga gĂ„nger som jag tĂ€nkt att jag skulle ha spelat lĂ€ngre, men det var dags att göra nĂ„got annat, sĂ€ger Rob Brown.
Fast kÀrleken och kontakten med idrotten finns kvar. Utöver lite gubbhockey Àr han trÀnare för sonens ungdomslag. FemÄringen Àr redan inne pÄ tredje (!) Äret pÄ isen.
â Om Ethan fortsĂ€tter att Ă€lska hockey lika mycket som han gör nu sĂ„ kommer han att bli bra. Han förstĂ„r spelet. Det Ă€r inget man kan lĂ€ra en liten knatte, man bara har det.
SĂ„ vem vet?
En dag kanske han kan ta samma vÀg som farsan.