"Linköping har en stor plats i mitt hjärta"

Det är när man träffar personer som Rob Brown som man förstår att man sysslat med det här yrket i rätt många år nu.

– Hej, kul att ses. Det var länge sen, säger han och sträcker fram högerhanden.

Jo.

25 år, eller nåt sånt.

Det mest anmärkningsvärda: efter så många år pratar han fortfarande mer eller mindre perfekt svenska.

– Jag älskar Sverige. Det är inte ofta jag hör någon prata svenska i USA, men varje gång jag gör det måste jag gå fram och säga hej. För inte så länge sen sprang jag på två Linköpingsgubbbar på ishockey i St Louis. I LHC-tröjor. Det trodde jag inte skulle hända.

När vi träffar honom är det några timmar kvar till nedsläpp mellan LHC och Luleå. Tillsammans med femårige sonen Ethan är han på en veckas besök i sina gamla hemtrakter.

– Både Linköping och Norrköping har en stor plats i mitt hjärta. Kanske Linköping allra mest. Det var här jag lärde mig svenska och kunde förstå allting. Det är så många minnen som dyker upp när jag är här, säger han.

Värvad från Sveg gjorde amerikanske forwarden bara en säsong i Linköping, men är för alltid ett stort namn bland LHC-fansen. En given publikfavorit som svarade för imponerande 67 poäng på 36 matcher. Det var en annan tid och våren 1992 snubblade LHC på sista steget för att ta sig upp till division 1.

I avgörande matchen satt Rob Brown på bänken.

Skadad.

– Hade vi gått upp i ettan hade jag aldrig lämnat Linköping. Det var tufft. Jag tänker tillbaka på det ibland.

I stället skrev han på för Vita Hästen, som på den tiden var storebror i den östgötska hockeyn.

– Det var ett jättesvårt beslut, men Hästen var ett etablerat lag i allsvenskan och inte så långt från elitserien. Jag trodde att vi skulle klara det, men tyvärr inte. Hockeyn i Norrköping låg fem–sex år före hockeyn i Linköping på den tiden. Det var jättebra där också.

LHC ville förstås hitta en ersättare och frågan dök upp om han själv hade något bra namn.

Det hade han.

– Jag ringde Mike (Helber) direkt, sa att jag älskade allt med Linköping och att han borde komma hit. Och. . . ja, han är ju fortfarande kvar, säger Rob Brown och ler.

Han tittar sig omkring med pigga och nyfikna ögon i Saab arena där han aldrig varit tidigare. I Stångebrohallen alldeles intill är det betydligt fler historier som poppar upp.

– Jag minns att Uffe Bogren kom fram till mig före en tekning. Han försökte säga något på engelska, men hittade inte rätt ord och jag sa till honom att ta det på svenska i stället. Den kvällen glömmer jag aldrig. Det var som en stor händelse i livet. Att jag kunde mer svenska än flera av de andra i laget kunde engelska. 

Efter tre säsonger med Vita Hästen blev det ytterligare en i Olofström innan han tog beslutet att åka hem. Nu bor han sedan många år i Kansas City och jobbar som vice försäljningschef i ett stort företag som bland annat sysslar med fasader, dörrar och fönster.

– Det är många gånger som jag tänkt att jag skulle ha spelat längre, men det var dags att göra något annat, säger Rob Brown.

Fast kärleken och kontakten med idrotten finns kvar. Utöver lite gubbhockey är han tränare för sonens ungdomslag. Femåringen är redan inne på tredje (!) året på isen. 

– Om Ethan fortsätter att älska hockey lika mycket som han gör nu så kommer han att bli bra. Han förstår spelet. Det är inget man kan lära en liten knatte, man bara har det.

Så vem vet?

En dag kanske han kan ta samma väg som farsan.