"Vi trivs skitbra här", säger Axel Josefsson som hyr ett gårdshus hos en familj som han hittade via ett par bekanta.
– Jag skulle inte säga att jag blev besviken, men jag minns att det kom som en chock att bara en i vår årskull kom in i LHC, säger Linköpingskillen Axel Josefsson, 17, om beskedet att han inte fick fortsätta i LHC:s hockeygymnasium utan istället söka sig till andra hockeyprofiler – om han ville fortsätta satsa på hockeykarriären.
Det är tidig försäsong i Västervik.
Frivändningar och marklyft på morgnarna varvas med tuffa kvällspass på löparbanan intill Västerviks gymnasium.
– Det är inte som att du slutar satsa om du kommer hit. Vi tränar sex dagar i veckan och det är liksom skola, hockey och sova som gäller för många killarna. Har du inte det drivet så kommer du inte trivas här, säger Joakim Hagelin, tidigare LHC-spelare i SHL och numer ungdoms- och gymnasieansvarig i Västervik.
Hur ser dialogen ut med andra klubbar?
"Vi har samtal. Det kan handla om allt från hur han är som spelare till hur en kille är mer utanför isen. LHC är ett lag som står mig varmt om hjärtat så där har jag väldigt bra kontakt", säger Joakim Hagelin, ungdomsansvarig i Västerviks IK.
Konkurrensen för att komma in på LHC:s NIU (Nationell idrottsutbildning med riksintag) är stentuff och några av Sveriges största talanger fajtas om tiotalet platser.
Något som gör att många 16-åriga Linköpingskillar, med hockeysuget kvar, har fått flytta hemifrån tidigt. Exempelvis till Västervik.
– Det kändes skumt att, från vårt U16-lag med 20 killar, var det bara en målvakt som kom in. Resten fick lämna, säger Sebastian Axelsson, 17, som också han går tvåan på gymnasiet i Västervik.
– Särskilt roligt var det inte där och då, men här i Västervik har det bara blivit bra. Vi gillar staden, föreningen och har bra folk runtomkring, säger Sebastian och lastar på sin skivstång.
"Vi är ett gäng som hänger väldigt tajt ihop. Det blir att man har sin bubbla", säger Linköpingskillarna Albin, Sebastian och Axel som flyttat till Västervik för sin hockeysatsning.
Ingen av grabbarna tog dock beskedet alltför hårt.
– Det var faktiskt ingen i laget som slutade med hockeyn. Istället sökte man sig till olika LIU (lokalt idrottsgymnasium) beroende på hur långt man ville flytta och vilken nivå man ville spela på.
Ett år äldre Albin Engström nickar instämmande.
– För mig kändes det som lite mer väntat. Jag tyckte att man fattade rätt så tidigt vilka som troligtvis skulle komma in på NIU. Så det var bara att söka sig vidare.
"Spelar man i LHC:s U16-lag är man automatiskt med i den grupp som söker sig till NIU:t. När de berättade att vi inte kom med så var det personliga samtal där de berättade om de sportsliga anledningarna som gjorde att de ville satsa på andra", säger Sebastian Axelsson.
Joakim tittar på från sidan.
Vad möter du för typ av grabbar som hamnar här i Västervik?
– Det är olika. Jag tror det är viktigt att förstå att dels är det en jättesmal kona där det är väldigt svårt att ta sig in på de här utbildningarna. Dels är det också så att bara för att man inte kommer in på NIU så är inte hockeykarriären över, säger Hagelin.
Växjös Joel Persson i duell med LHC-spelare.
– Det finns jättemånga andra vägar att nå drömmen och bara för att man inte kom in på NIU så är man inte färdigutvecklad. Det är bara att titta på en sån som Joel Persson som lite senare gjorde en raketutveckling och nu i många år har varit en av SHL:s absolut bästa backar. Eller på Viktor Fasth som gick från Tingsryd till NHL på väldigt kort tid.
Det är vattenpaus för Linköpingskillarna. Om en kvart är gympasset över till förmån för ett par timmar i skolbänken. Samtliga grabbar i den här trion har valt breda linjer. Axel och Sebastian går samhällsprogrammet och Albin går sista året på natur.
– Det var väl tanken att det ska finnas mycket val att göra sen om det här går åt skogen, säger Axel lite på skämt.
Han fortsätter.
– Målet är ändå att få närma sig A-laget här först. Sen får vi se. Jag vill inte tänka så mycket längre efter det, säger Axel.
Har ni tänkt något kring yrkesval efter detta?
– Inte så värst. Vi tränar ju liksom hockey sex dagar i veckan så vi är rätt mycket i den bubblan och vill bli så bra det bara går, säger Sebastian.
Joakim Hagelin på isen under ett av säsongens pass. Hagelin var själv LHC-junior och fick chansen att gå NIU-gymnasiet. "Det har gett mig väldigt mycket. Inte minst i hur jag själv kan vara som ledare", säger Joakim.
Två orosmoln hänger dock över Linköpingskolonin i Västervik.
Det första handlar om den ekonomiska verkligheten för Västerviks IK. Ekonomin är ansträngd och klubben gick nyligen ut med ett pressmeddelande där man redogjorde för att medlemmar, supportrar och företag har behövt göra extra åtgärder för att rädda klubben från konkursen.
– Klart att man är orolig över ekonomin. Framförallt är jag orolig för killarnas framtid. Västerviks IK behövs, inte minst för att de här ungdomarnas karriärer inte ska grusas sönder, säger Joakim.
Det andra är att LHC till hösten 2025 startar ett eget LIU, med syfte att få fler Linköpingskillar att stanna längre i stan. Och kunna satsa på hockeyn.
– Det gör ju konkurrensen tuffare. Vi måste ju ha folk som flyttar in hit. Tar du exempelvis senaste U16-kullen hade vi bara sju spelare så då måste vi ha spelare som kommer från andra städer. Som det är nu så har vi, förutom Linköping, folk från Västerås, Arboga, Stockholm och många andra delar av Småland.
"Västervik är en fantastisk stad att leva i. Jag hade önskat en uppgradering av ishallen. Den är som C-hallen i Linköping. Vi skulle behöva en ishall till för att kunna driva en verksamhet där vi inte tränar till tio varje kväll och sen upp till gymnasiet tidigt på morgonen", säger Joakim Hagelin, ungdomsansvarig i Västerviks IK.
Det blev ostkusten istället för Stångån för Axel, Albin och Sebastian. "I början var mamma och pappa här mycket men nu på sistone är det mest att de har kommit med matlådor. Vi är en så pass tajt grupp vi som spelar hockey så vi ser till att ta hand om varandra. Sen finns också Joakim och resten av föreningen där för att stötta med allt möjligt", säger Axel.