Andreas Nilsson är fristående krönikör i Corren med fokus på supporterperspektivet runt Linköping HC i SHL.
Det har hänt så otroligt mycket runt min hockey 2024/2025. Stol 9 framför teven på stammishaket fick till exempel nytt nummer. Den heter sedan november "21". Jag har gått till samma bar, till samma tv-skärm och suttit på samma barstol i åratal. Bara den här säsongen har jag sett Cluben 32 gånger från samma halvslitna galonsits. Stol 9 brukade vara min givna plats. Nu var den plötsligt borta. Den otryggheten behövde jag inte... Det där hände till råga på allt samtidigt som LHC radade upp raka torsk, paniken bredde ut sig och man sparkade tränaren. En slump, så här i efterhand?
På tal om trygghet. Uffe och Hannes brukade också vara där. I samma bar. Uffe och Hannes, två riktiga AIK:are. De har levt med AIK i hela sina liv och kan gamla namn, viktiga datum, historia helt enkelt, och gillar att prata sport. Jag såg ofta LHC med dem. Jag såg till och med Gnagets matcher på Hovet med dem ibland (jag vet, shh, jag är otrogen ett par gånger om året ...). Varför? För att det blev så bra snack! Om spelet på isen, om lagen och tabellen. Där fick man tröst under senhösten. Uffe kunde påminna om hur Gnaget rasade ihop och under en period hamnade i ettan (någon annan har det alltid värre) och Hannes försökte väl säga att LHC-truppen kunde mer än den visade. Bra för nerverna, bra för perspektiven. Bra för ett sunt hockeyliv. Något att luta sig mot när det blåste som värst.
Det där har det blivit mindre av sedan december. Då dog Uffe.
Bara sådär. Hjärtat.
Hans bortgång sammanföll med LHC:s fortsatta kräftgång och det har satt sina spår. Det har blivit tystare runt hockeyn. Svårare att prata med Hannes och jobbigare att se LHC. Sorg och nerv har sedan dess blandats på ett obehagligt sätt. Döden och LHC. Ett omen.
Något annat som förändrats är min hygien. Det låter såklart löjligt, men jag har haft samma par jeans på mig på matchdagar sedan vi slog Växjö 4 januari i tron om att det skulle hjälpa. Efter 0–4 mot Skellefteå några dagar senare var det som att jag bestämde mig: Det här är poängbrallor. Vad gör man inte för att stilla nerven? De är inte tvättade sedan dess, men särskilt mycket mer poäng har det inte blivit, trots smutsiga byxor. Hur tänkte jag där?
Snart kändes det som att bara oron fanns kvar: Ingen stol 9, ingen Uffe, ingen vidare poängskörd och ett par sunkiga jeans. "Är din farsa glasmästare, eller" ropar så en birakille åt mitt håll under slutminuterna mot Brynäs borta. Vadå? Jag vänder mig till Mert bakom baren och inser att jag inte sitter ner. Jag får höra att jag vankat fram och tillbaka längs bardisken och mumlat för mig själv med blicken i golvet. I flera minuter. Och det visar sig att jag helt enkelt gått i vägen för biragänget som kollar på någon helt onödig fotbollsmatch. Mert: "Jag ville inte störa, jag vet hur du mår". Jag satte mig ner och ville bara gråta: Hur mår man om nerverna syns på utsidan och får en att tappa greppet om tid och rum? Svaret: LHC-dåligt.
Jag var nere i Linkan och såg Cluben slå Färjestad med luktbyxan på. Brahman, rening! Poäng. Poängbyxa, tänkte jag igen. Några dagar senare råkar LHC-Skellefteå sammanfalla med en 40-årsfest på Slätta. Byxan på igen, alltså. Så gör vi en riktig rövinsats och vad inser jag till slut? Räddningen finns inte i skrevdoftande tyg, sorgen efter saknade hockeyvänner, i ältande eller vidskeplighet. Räddningen? Den finns på isen. I att slå Malmö och ta full pott mot Timrå. Där har vi den.
Jag lånade ett par rena byxor av en minst sagt frågande värd och vände blad.
Så, vad ska stilla min nerv i lördagsmatchen mot Rögle? Ett bättre kämpande, minst lika hungrigt LHC? Tron på SHL 2025/2026? Den som lever får se.
Fotnot: Brahman betyder ungefär att världsalltet nått en punkt för ordning och stillhet. Frid. Ett hinduistiskt kärnbegrepp
SENASTE KRÖNIKORNA AV ANDREAS NILSSON: