NHL-dröm sprack – blev till Europa-äventyr

Lägenheten i centrala Linköping är ljus och öppen. Väggarna utan tavlor. Kanske känns det onödigt när man inte vet hur länge man blir kvar. Kent McDonell, 34, vet hur det är att flytta. Att lämna en stad och ett lag. LHC är hans femte klubb i Sverige sedan han kom till Skellefteå 2007.

Bredvid honom i soffan sitter Shawn Snider, 33. De lärde känna varandra i tonåren när McDonell flyttade till Sniders hemstad Guelph för att spela i juniorligan och de började umgås via gemensamma vänner.

Då – tio mil väster om Toronto i provinsen Ontario. Nu – i Östergötland, McDonell i Linköping och Snider i Mjölby. Att de båda skulle hamna mitt på östgötaslätten fanns nog inte i tankarna. Hockeyn var dock en självklarhet redan som barn.

– Hockeyn var en del av mitt liv. Det var ingenting jag behövde fundera på. Det var något jag visste att jag skulle göra. Alla jag gick i high school med spelade hockey i något lag. Det är inget man väljer, det bara blir så, säger McDonell.

Även för Shawn Snider hade hockeyn en given plats i livet. I listan över hans klubbar som senior finns namn som Owen Sound Attack, Phoenix Roadrunners och Kalamazoo Wings i ligor som OHL, ECHL och UHL. 2007 dyker ett namn upp som sticker ut – Örebro, i division 1.

– Jag spelade i tredje serien i Nordamerika. Jag var på festival i Toronto och började snacka med en kille som var stor inom hockeyn i Danmark och hade kontakter i Sverige. Ett år senare mejlade han mig, han kände någon i Örebro.

Han hoppade på äventyret och flyttade, gjorde en poängstark säsong, men återvände till Nordamerika efter ett år. Men erfarenheterna från Europa förde honom tillbaka. Först till Frankrike och klubben Neuilly-sur-Marne. Paris byttes mot Haparanda, till Österrike, tillbaka till Sverige och Vimmerby, Nyköping, hem igen och i november förra året skrev han på för Mjölby HC.

– De flesta gör allt för att spela professionell hockey i Nordamerika. När man kommer till en viss ålder inser man att det inte kommer att hända. Då är det en livserfarenhet att komma till Europa.

Ett livsäventyr i hockeyns tjänst. Andra kulturer. Storstäder och Haparanda. Dessutom en helt annan hockey.

– Det är mindre go, go, go och mer att vänta på rätt läge här, säger Snider.

– När vi växte upp så fick vi aldrig lära oss att vända hem med pucken till backarna. Kom man över röda linjen och inte dumpade ner pucken blev man bänkad. Jag minns min första månad i Skellefteå, tränaren sa att jag måste sluta dumpa pucken, säger McDonell.

Vikten av att anpassa sig till det svenska spelet. Samtidigt är de medvetna om att de är värvade för sin transatlantiska instinkt. Men ibland krockar det.

– Det är många gånger som jag tänker, ”varför sköt du inte där”. Det är vår stil, vi lägger allt på mål. Men det är säkert tusen gånger som mina kedjekompisar undrar varför jag gör det, säger Snider.

Isens storlek och spelarnas hockeyuppfostran. De har upplevt de stora skillnaderna. Sporten bär samma namn i Kanada och Sverige. Samtidigt är spelet något helt annat och tankarna bakom skiljer sig i stort. Traditioner som stöper spelartyper.

– I Kanada har lagen två eller tre försvarare på två meter som bara spelar tufft och lägger en enkel passning ut ur zon. De håller inte i pucken. Backarna här hanterar pucken betydligt bättre, säger Snider.

Förutom en kort utflykt till Schweiz har Kent McDonell spelat och levt i Sverige i åtta år. Han har tagit några svensklektioner och förstår språket mer och mer. Kunskaper som ibland inte räcker till för att undvika vardagens små kulturkrockar. Speciellt då det handlar om siffror.

– Att man alltid ska ta ett nummer. På banker och i affärer. Hemma ställer vi oss bara i kö. Jag glömmer aldrig när jag var på banken hur länge som helst. ”Vad är det som händer? Hur kommer alla före mig?” Då sa någon att jag skulle ta ett nummer. Nu tittar jag alltid efter numren när jag går in.

Den kringflackande tillvaron som hockeyspelare har blivit en livsstil de trivs med. Halva året i Sverige, den andra halvan hemma i Kanada.

Under somrarna spelar de golf tillsammans och på onsdagar och torsdagar spelar de hockey med gamla kompisar. Personer som idag jobbar på fabrik, inom finansvärlden och som lastbilschaufförer. Det är Kanada. Hockeyn finns alltid kvar.

Både Snider och McDonell har rest omkring mycket och har sett mer av Sverige än av sitt hemland. Säkert även mer än många svenskar har gjort. Det vi här kallar avlångt land och stora avstånd är ingenting om du kommer från världens till ytan näst största land. Andra perspektiv, i flera avseenden.

– Sverige är ett så litet land. Ert tågsystem är helt fantastiskt. Jag hör folk klaga på att tåget är tio minuter sent. Hemma är det två timmar sent och man vet inte ens om det kommer, ibland åker det för tidigt, säger McDonell.

McDonell minns väl sin första klubb i Europa – med blandade känslor. Säsongen 2004/2005 var han kontrakterad med Columbus i NHL och deras farmarlag Syracuse Crunch, där han spelat flest matcher de senaste åren. Men NHL och spelarfacket kom inte överens om spelarlönerna, säsongen ställdes in och i sista stund bestämde organisationen att även McDonell skulle påverkas av lockouten. Många av de nästan 400 spelarna som flyttade till Europa hade redan klart med en klubb och jakten på ny arbetsgivare blev svår. Till slut kom ett erbjudande.

– Jag fick höra att det var en bra organisation och en bra liga.

Laget var Bergen.

Ligan hette då UPC-ligaen.

Norges högsta serie.

– När jag kom dit var det så oorganiserat, de hade inga pengar att köpa klubbor, tejp och skridskor för. Det nödvändiga för att spela en match.

Den vackra staden vid inloppet av en fjord blev hans första tillhåll i Europa. Också klassad som en av världens regnigaste platser.

– Min fru och jag kan intyga det. Om vi var där 50 dagar regnade det 49. Det var troligtvis det värsta vädret på jorden. När vi åkte buss var vi tvungna att stanna och sätta snökedjor på bussens däck, för att det var så isigt genom bergen. Jag satt längst fram i bussen och tänkte, ”är jag på en annan planet?” Men det var ett roligt minne. Ibland skämtar jag om att jag skulle kunna skriva en bok om de här minnena.

Han fick höra att klubben försökte göra sig av med honom bakom hans rygg och kulturkrocken mellan livet i en NHL-organisation och ekonomiskt blödande Bergen var stundtals komiskt brutal. Som på en resa till en bortamatch.

– Vi stannade vid sidan av motorvägen och tränaren köpte klubbor och tejp från en killes bagagelucka. Jag vet inte hur den dealen gick till. Det var ett väldigt märkligt år.

Säsongen fortsatte i Tyskland där han var med och tog upp Duisburg till högsta ligan. För att fira avancemanget bjöd klubben hela laget på en resa till Spanien. Snabba puckar i tillvaron som hockeyproffs i Europa.

Både McDonell och Snider närmar sig hockeypensionsåldern men hoppas på ett par säsonger till, gärna i Sverige.

– Det är så lätt i Sverige om man jämför med de som åker till Ryssland. För annat än pengarna kan jag inte se att de längtar efter att åka tillbaka till Ryssland. Man är förväntansfull när man ska hit, säger McDonell.

Minnen för livet från en hockeykarriär de båda kompisarna inte kunnat föreställa sig som juniorer i hockeyns hemland. Tiden i Europa har gett mycket.

– Det här är min största trofé från Sverige, säger Kent McDonell och lyfter upp dottern Logan, som föddes i Karlskrona för ett år sedan.